Aftonbladet – 17 maj 1842, sida 1

orolighetens ande vunnit en lysande seger öfver det annars för sin flegma så karakteristiska foket. Lutad mot den inre barrieren och vid foten af en läktare för damer, stod en ung man i samtal med en äldre. Den förre af desse utmärkte sig genom sin hållning och sin utsökta elegans. Öfver de vackra anletsdragen iåg ett attryck af spleen, hvilket dock motsades af de ntet sägande och kalla blickarna, hvilka ofta lyftes till den nyss nämnda läktaren för damer — såsom hade de der sitt må!. Den unga mannen syntes ega en långt drifven talang, att geom en yttre rikedom maskera den iare fattiglomen. Betraktade man de, med vällukter insmorda och glänsande, samt med tydlig omsorg yrdnade svarta lockarna, de finskinnade händerna, med sina spetsigt formade naglar, det lilla lunet kring den aldra som sötaste öfverläpp, le mjellhvita kinderna, bleka — genom kontens tillhjelp — å VOro visserligen alla dessa alande och öfvervägande egenskaper nog, att göra månget qvinligt hjerta dupe på personen, ehuru, för menniskokännaren, funnos andra tecken, som tydligt tillkännagåfvo: att vår man, hvars namn var Edward Hawkesworth, til!hörde lessa Englands s. k. Tolfthunters,, som ingen ing veta och hafva, ingesting äro, som, med ett ord, i sjelfva verket representera den ensamma nollan, det stora intet — och dock tro sig representera hela menskligheten, på grund deraf, att de veta sig tillhöra det aristokratiska bördskotteriet, med stamträdet till skylt och anorna till hustafla. Sir Eiward hade nyligen vunnit befordran som officer vid Londons gardesdragoner, och funnit sin sökta lycka i den mest lyande uniform, samt hade, under några månalers vistelse i Paris, förnämligast i skräddarbuiiker och hos Grisetterna, lärt sig att läspa fransyska artigheter och agera despot och reformatör — modernas verld. Den andra, äldre persoren tycktes vara Hawkesworths motsats i allt.