Aftonbladet – 14 maj 1842, sida 2

var just densamma som du blifvit tvungen att skrifva åt Mendezo, hvilken då behagade kalla sig Mendessart, Jag såg häruti en besynnerlig ödets skickelse. Han hade ju svurit mig hämds den skurken — nu hade denna hans hämd träffat mig, ehuru icke medelbarligen och först efter hans död., Ändtligen blef jag för denna gång skonad från vidare frågor och återförd till fängelset, och jag måste bekänna, att en märkbar förändring hade föregått i milt inre. Jag kände att jag. var återgifven åt mig sjelf. Jag kände att den förtrollning, som nu på andra året Omsnärjt mig, var för alltid bruten från det ögonblick då jag med foten krossade medaljongen. Din anblick, bäste Carl, ditt klara öga, ur hvilket alla mina ljufva barndomsminnen strålade emot mig, gjorde mig På en gång både godt och ondt. Det förvandlade hjertat fröjdade sig åt minnena af det så länge försmådda förflutna, ty den dimma, som så länge bortskymt det för min syn, betäckte det icke mer. Liksom barnet, efter ett rättvist straff, lofvar en fullkomlig bättring, så gjorde äfven jag mig sjelf ett löfte, att öm jag, utan någon fläck på mitt förra, ärliga rykte, undsluppe den fara, hvari jag nu sväfvade, hädanefter göra mig värdig detta rykte, ehuru jag aldrig mer kunde uppträda i verlden och blifvs den jag förut var. På ett besynnerligt sätt, hvilket här vore för omständligt att berätta, hade jag kor: förut fått veta, att min mor var död — det kostade mig några bittra tårar — vidare: attdu var gif med Rosalba — det gladde mig då. Nu var de liksom annorlunda. Jag hade i din blick läst känslan af din lycka — en lycka den jag förut njutit men sedan fåviskt afsagt mig. Genom min besynnoerliga dårskap. hade jag berett denna lycka åt dij — det var derföre billigt, att jag aldrig störde den.x Och när slutligen fångvaktaren lemnade mig den der biljetten från din hand, dessa rader, som åter gålvo mig friheten och som öfvertygade mig, att