Aftonbladet – 14 maj 1842, sida 1

beroende och lycklig framtid. Jag uppsatte således mitt festaraente, men jag lagade icke att det ble min kommissionär tillställdt, förrän Julia -hunni uttaga sina penningar, som voro placerade i åtskilliga banker. Ändtligen var allt beställdt och vi färdiga att resa. Testamentet, dateradt Paris, un gefär vid den tid då du såg mig der, var redan färdigt, men jag beslöt att först från Autun sända det; tillika med underrättelsen om min död. Vi reste således, men ännu hade det icke blifvit oss klart, huru jag skulle lyckas att passera för död, så länge jag ännu vistades inom Frankrikes område; icke heller hade jag beslutat hvad namn jag skulle välja. Icke långt från Autun slutades en afton vår dagsresa i en liten liflig köping, der det då var marknad. Det värdshus, der vi togo in, var just samlingsplatsen för den högljudda glädjen. Dans och musik skallade från de nedre rummen; knappast kunde vi, i tredje våningen, dit vi tagit vår tilllykt, förskaffa oss nödig uppassning till vår tarfliga aftonmåltid.. Under det att den blandade verlden omkring oss simmade i öfverflöd, måste vi, ehuru säkert de förnämsta gästerna, lida brist på det nödvändiga. Imedlertid ville vi icke störa den glådje, som lyste ur allas blickar, och hjelpte oss derföre så godt vi kunde. Vi voro just i begrepp, att bogifva oss till hvila, då vi, under de korta mellanrummen af den dånande dansmusiken, hörde ett djupt stönande. . Bestörta sågo vi på hvarandra. Snart märkte vi dock att detta rosslande ljud kom från ett närbeläget rum, hvilket endast genom en tunn brädvägg var skiijdf från det vi innehade. Det, var uppenbarligen en sjuk, som i det allmänna tumultet :blifvit glömd och låg der utan all mensklig hjelp. fenast gingo vi ut i gången och fingo snart. rätt.på dörren till rämmet; der det var fullkomligt mörkt; Iyckligtvis hade vi medtagit vårt ljus. I sängen låg en till hälften afklädd man, af medelklassen, som det