Aftonbladet – 13 maj 1842, sida 1

fick sansningen. Då jag slutligen förmådde öppna ögonen, befann jag mig i ett litet rum, hvars enkle möblering vittnade om att jag var på ett: hospital Tvänne öansevliga qvinnor sutto vid min sähg, och af deras drägt såväl som af deros tal kunde jag för? stå, att de voro barmhörtiga systrar. De hade icke märkt att jig öppnat ögonen, och då det stedde blott för ett par sekunder; fortsatte de sitt samtal, hvilket jag ganska redigt uppfattade. Han förbättras ju synbart, kära syster, sade den ena. Kanske att hän redan i morgon återfår sans: ningen; det trodde doktorn. Derföre kan niju unpå er liteh -hvila. Ni stårvinte ut att vaka så mycket. Betänk att ni icke sofvit på tre dygn. Ni är också alltför ifrig. Sådana som vi göra gerha hvad plig: ten och menniskokärleken fordrar, men derutöfver — nej — det tackar ingen oss för: I Ni kan ha rätt, geda syster, svarade en behaglig röst, hvars ton kom mina pulsar att slå häftigare, under det mina leminar ännu voro orörliga. Ni har rätt. Kraft. och fattning äro ännu mer af nöden då hen kommer till sans. Jag vill derföre så till hvila nu, och tacka Gud att den värsta farsh redan är öfver. i )Vid dessa Ord, vid derna röst förvandlades mitt bjeitas sakta pickning till dånande hammöorslög. Jeg hade förut hört denna röst och kunde icke tvifla att den som så tålade var fru de Bersonne. Det var hom 1 Låt Mig pu öfverhoppa hvad som följde omedelbåarligen på denna upptäckt, ochi d2ss ställe säga dig kuru Fula (cå vill jeg hädanefter kalla benne) hädö träffat mig?här. WHon berättade mig det, sittande vid min säng. så sPart jag egde nog styrka öch sans för att höra henne.n Höon? började med att hon älskat mig allt ifrån sin första upgdom, då hon såg mig Orleans. I stället att förolämpa henne genom den köld jag då visade; hadö jag just derigenom vunnit bennes kärtek: Sådant är qvinnohjertat. I Brussel, der wi tillfälligtvis åter sammanträffade; hade hon genast kätint igen mig, eburi fem år förflötit sedan vi träffats i Orleans. Den glädje som vid detta återseende intagit henne, hade dock försvunnit? så snart hon fått höra att jeg var Bilt; icke destomindre antog bon gerna den af mig erbjudna hjelpen, angående