Aftonbladet – 12 maj 1842, sida 3

Ga att han vore arresterad för skuld. Oviss hvad jag d t Dp skulle tro eller göra, ilade jag till hans boning. Af förd till fängelset var han väl icke ännu, men rummen voro fulla: af rättsbetjenter, hvilka redan bemäktigat sig de få effekter af värde, som, han ännu ägde qvar. Han sjelf, känsloiös för allt, satt dyster och blek vid den tömda chiffonieren med porträttet framför sig, hvilket jeg på beskrifoing ganska väl igenkände. — Han höll handen: deröfver och såg ut som :lejoninnan, hvilken bevakar sina upgar. Med de medhafva vexlarne lyckades det mig lätt att tillfredsställa och affärda rättsbetjenterne. Till en gammal -betjent, hvars strömmande tårar voro mig en borgen för hans tillgifvenhet och trohet, lemnade jeg en ännu större summa, än den jag redan utgifvit, ty chevaliern sjelf hörde cch såg intet. Med den gamle tjenarens tillbjelp lyckades jag ändtligen få litet lif. i honom och räckte honom fru de Bersonnes skrifvelse. Då ljusnade och lifvades hans drag; så snart han varseblef hennes stilv. Under det han läste, bemäktigade jag mig medaljongen, den jag se dan höll i handen. Han lät då papperet sjunka och mätte mig med en vild blick. — Tillåter ni? frågad ag, och visada honom porträttet... Han rusade häf. tigt upp och ville tåla, men föll vanmäktig i betjen: tens armar. Medan denne var sysselsatt med sir l herre, meddelade jag honom några pefallningar och skyndade bort med porträttet, just då läkaren, hvil ken jag efterskickat, inträdde i rummet. Lugn, dock icke alldeles nöjd med att ha nöd : gats använda list och våld, g!ck jag mu till hotellet der fru de Bersonne bodde. Med förvåning fick jas då veta att hon, aftonen förut rest bort, Hvarthär visste ingen. JEn biljett till mig hade bon dock qvarlemnat. Jag öppnade den hastigt. Hon berät tade mig i korthet, ehuru med an ton, som smickra de min fåfänga, att hennes afresa från Biössel vari så godt som bestämd innan hon gjorde min bekant skop. Just denna bekantskap hade förmått henn att påskynda sin afresa, så mycket mer som hon, .nsoende till hennes oinskränkta förtroends till mig var lugna öfver de följder, hennes försvinnande kun do hafva för chevaliern. Men hon tillade, att on det lyckades mig att erhålla medaljongen, så skull jag på ögonblicket förstöra den, derom bad hon, be svor hon mig på det enträgnaste. Hvarken jag el ler hon sjelf, eller någon annan dödlig skulle hä