Aftonbladet – 12 maj 1842, sida 2

ee — Det dröjde länge innan någon kom; ändtligen in trädde en kapucinermunk i salen. Latour studsade tillbaka, då han, som så ofta besökte klostret varseblef att den långe, magre murken med det långt nedfallande, snöhvita skägget var en för honom alldeles främraande man. Ni kommer allena, ärevördige fader! sade han förvånad, jag väntade ju fvenne från klostret. Niär mig dessutom alldeles obekant. Vår prior, svarade munken, gaf vika för mina böner: att få gå ensam, emedan jag har ett ärende till er. Två bedjande skola i alla fall vaka vid den dödas kista, ty jag hoppas att ni gerna skall göra mig sällskap. — Jag bringar er helsning från en afliden. Latour stirrade på honom, ännu mera förvånad än förut. vEa eaflidens välsignelse, fortfor munken. — vÅAtt denne man lefde, fick aldrig nämnas inför denna värdiga fru; men nu — nu kan man tala om honom sedan hennes öra icke mera förmår uppfånga något ljud.n O, min Gud! ropade Latour häftigt, ni talar om markisen af Lillon. Såiedes död — jag anade det. Död,, upprepade munken med dof, ihålig röst och skred med kraftiga steg fram till kistan, der han tnäböjde. Låtom oss bedjan, sade han matt, men hans läppar rörde sig icie, hen låg försjunken j anblicken af liket. . Men ti!l andra sidan af kistan vacklade under tunga suckar den sörjande enklingen och knäböjde der, midt emot munken. Tyst och allvarlig, som hade han velat göra denne en fråga, men icke vågat störa hans andakt, stirrade han på honom med forskande blickar och såg huru den andliges ögon blefvo allt själfullare, huru hela hans anlete blef liksom förklaradt. Nästan hörbart klappade ILatours hjerta. Ånnu några sekunder låg han der och beskådade den skäggiga gubben, då reste han sig plötsligt och ropede högt: Nej, markis de Lillon är icke död. Hens blick lefver — He0lefser! Duär — Eugenelp Munken såg på honom och skakade sakta på huf vudet, Jag var Eugene, svarade han lugnt. O min vän! min bäste, min ende vän! så återse vi då hvarandran, ropade Latour jublande. Ja — du hade rätt — det är yttersta dagen — yttersta tiden af vår lefnad.n