Aftonbladet – 12 maj 1842, sida 2

vid mig och framför hvilken en stor hop guldmynt låg, tycktes vara mycket mera sysselsatt med hans: förlust än med sin egen vinst. Hennes blickar hvilade med ett så sorgligt och ångerfullt uttryck på honom att hon ovilkorligt väckte mitt deltagande. Sannolikt, tänkte jag, sitter här en älskande maka, en för sina barns framtid bekymrad moder, på det hårdaste prof. Det var något så rörande, så bönfallande i den fuktiga glansen af hennes svarta ögon, att j:g icke kunde bortvända mina ifrån henne, — Ändtligen, då den unge mannen ännu med samma hårdnackenhet likgiltigt fortfor att bortslösa sina pengar, reste hon sig häftigt upp. Säkert måtte hon ha förstått min blick och läst deltagande deruti, ty i förbigående hviskade hon till mig, som till en gammal bekant: Han ruinerar sig utan tvifvel, Hennes ögon fästades så bekymmersfulla, så genomtränganle på mig, som om hon väntat ett svar. — Skulle väl mit ringa bistånd kunna afböja en hotande olycka? — frågade jag och bugade mig., Milt yttrande tycktes göra henne bestört. Hon såg ett ögonblick på mig med en förundran, som dock snart försmält? i ett behagligt småleende. och under det hon nedslog sina ögon, svarade hon rodnande och knappt hörbart: Jag är här så främmande och öfvergifven och herr von Kirckhuisens ridderliga ryckte står så lifligt för mitt minne, ehuru han knappt lär komma ihåg mig, att jag skulle ha ingenting emot att antaga honom till min riddare. Förundrad öfver att höra mitt familjenamn uttalas af en för mig alldeles obekant, såg jag nogare på damen, Hennes drag förekommo mig allt mera bekanta, ehuru jag icke kunde erinra mig hvarest jag sett dem förut. Imedlertid måste ja svara på hvad hon sade och frågade derföre hyar jag kunde afvakta hennes befallningar.n Hon nämnde då ett välbekant hotel och sade att jag endast behöfde fråga efter enkan de Bersonne. Derpå lemnade hon mig och gick till några damerDe Bersonne. Jag kände mig liksom överraskad af detta namn, hvilket ingalunda var mig obekant, då jog hastigt ihågkom att den mannen hetat så, hvilken gift sig med den resande fröken, som af dig min vän och af mina anhöriga i Orleans ämnades mig till brud, men från hvilken jag då så envist höll mig på afstånd, att jag icke nu igen