Aftonbladet – 11 maj 1842, sida 2

Här afbröt Latour sig sjelf, ty det uppträde, hvartill han på redoutsalen varit vittne, sväfvade nu lifligt för hans minne. — Hans hustru! ropade han åter, nej, det måtte vara en oförskämd lögn., , Visst icke, svarade domaren. Vi hafva sjelfva öfvertygat oss derom, ty porträttet var hennes och hon stod i passet för hans hustru. ÅAfven hon blef arresterad, att börja med; men då anklagelsen gällde mannen uteslutande ock ingalunda kunde träffa henne, blef hon genast frigifven och man erbjöd henne att fritt få fortsätta sin resa. Hon ville det dock icke, ty hon kunde, som hon sade, icke öfverge sin man. Men knappt hade den der upptäckten blifvit gjord, hvilken fordrade en strängare undersökning, förrän hon var borta, långt för hin i våld. Carl skakade ännu lika tvifvelaktigt på hufvudet; men just i anseende till hvad han nu fått höra, påskyndade han konfrontationen. Denna förbereddes med mycken formalitet; papperen lades på bordet, vid hvilket herr Latour tagit plats och den arresterade mannen infördes, — Men då nu denne stod midt emot Carl, var den sistnämndes bestört ning och förvirring vida större än fångens, ty denne var ingen annan än — Eugene. Domstolens preses märkte med lurande blickar bådas synbara sinnesrörelse och sade, i det han jublande gnuggade sina händer: Nå, herrarne känna hvarandra, som jag ser., Nej, jag känner icke den herrn, svarade Eugene. Nej, svarade äfven Carl, hastigt sansande sig; det är icke den Mendessart, som jag menar; det är icke S:t Criques mördare, icke den som aftvang mig skuldförbindelsen, icke -Carl stammade härvid nästan tonlöst och höll sig fast vid stolen. Icke? ropade den bestörte domaren, fästande på honom en genomträngande blick. Garl teg. Skulle väl han, som äktat den aflidne Eugånes enka, våga återkalla gengångaren till lifvet?