DEN FÖRSVUNNE. ) NOVELL AF L. KRUSE. VIII. Carl trodde sig, under de omständigheter, som Jäsaren har sig bekant af det närmast föregående, åcke böra försumma en dag, hvarföre han genast begaf sig till Lyon. Under denna korta resa kunde han icke annat än tacksamt beundra händelsernas konstiga sammanfogande. Allt tycktes nu hafva vändt sig till hans fördel; han kunde ju nu, utan fruktan att kompromettera sig sjelf, öppet lägga Mendezos fräckhet i-dagen. Kanske kunde han äfven aftvipga honom lösningen af någon ännu förfärligare gåta. Med stegrad förtröstan ankom han derföre till Lyon, hvarest han genast anmälde sig hos magistraten. Polisdomaren gladde sig åt hans ankomst, ehuru, tillade Han, ert långa uteblifvande föranledt en upptäckt, hvarigenom allt tvifvel, angående personens identitet är undanröjdt. Er närvaro kan imedlertid göra ett hastigt slut på hans dåraktiga nekande. — Och på det att Carl skulle se huru långt undersökningen hade fortskridit, framlade man för hans ögon med triumferande min tvänne övertygande bevis: först den omtalade förskrifninZen, som Carl Latour i Spanien blifvit tvungen at! giffa Mendezo, och som funnits i den häktades gömmor — sedan den der miniaturbilden som Carl sett på maskraden och hvari han nu, vid närmare påseende, bestämt igenkände anletsdragen af den mördade S:t Criques svägerska. ;Huru? ropade Carl förundrad, oaktadt dessa svänne öfvertygande bevis vågar han ändå neka? Oaktadt dessa, svarade domaren. Men det hjelper honom icke. Hör blott: Den första lysnin7) Se Aftonbl. N:ris 96, 98, 99, 100, 101, 4103 och 202,