lundrat och bedragit, enär A. B. expressis verhis anförde dem såsom bevis på aktningsoch iskvärde män? Förbistringen hos Biet att onöjligen kunna skilja institutionen ifrån persoterna, som utöfva den, måste vara alldeles ojelplig, såvida man ej får antaga den, af sina yrsaker, vara dugtigt tillgjord. Vi måste då ännu n gång rycka fram med ett exempel, försökanle, om det kan vara talande nog för Biet. Poera, att hågon yttrade sig öfver Dödsstraff såsom en felaktig och skadlig stadga inom lagverkets institution; Månne då detta innebure ett adel emot alla, eller ens emot någon enda af de Skarprättare, som under tidernas lopp verkställt lödssiraffet? År det icke ganska tänkbart, att man kan ,i dem, såsom enskilde personer, se rätt aktningsvärda och hederliga menniskör, fastän le för utkomstens skull sköta ett kall, hvilket man på uppgifne grunder finner litet skärande. Den andra roligheten är af ännu anmärkningsvärdare slag. Att Biet icke anser Minervas utoifvare devuerad nog, utan säger, att man emellan Haparanda och Ystad knappt kan uppsöka någon, som är mera en man för sig, må gerna vara; ty allt är relativt, och, jemfördt med Biets vise, torde visserligen monstret:Polyfem ; äfven så långt kommet som det är i sin omvändelse, dock ännu alltid vara ett. rent vidunder af sjelfständighet. Vi förbigå då detta. Men efterföljande tyckes verkligen af lakejen vara upptecknadt i en dyster stämning under någon prumenad i en mörk lund, t. ex, Solna skog i närheten af komministe: bostället; eller någon annan lika vacker och inhjudånde trakt: A. B. synes finna det underligt, att de journalister, som uppträda såsom konservativa skriftställare, sällan eller aldrig kunna ifrågakomma vid befordringar, då deremot de liberala, som äro: tjenstemän, kunna blifva kammarråder, kanzlister: och hvad som helst; och det synes som AA. B. skulle finna en viss obillighet häri. Detta är ett humant drag af A. B.; det är ett erkännande från ett håll, der man minst kunde vänta det, att en person väl icke alldeles bör utestängas från all slags befordran, endast derföre att hen som journalist försvarar grundsatser hvilka för stunden i vissa delar hyllas af Regeringen: Om A. B. dock tänkte litet närmare på saken. så skulle det finna helt naturligt. hvarföre en liberal skriftställare har mycket lättare att blifva befordrad, än. en konservativ. Att befordra den förre är någonting populärt, något som visar, att man är öfver små politiska konsiderationer. För sådant uppbäres och prisas enhvar, som kunnat dertill bidraga. Söker åter en konservativ någon befattning, så komma dussintals beställsamma tungor i rörelse, för att föreställa den eller dem, åf hvilka saken kan bero, att den personen är allt för komprometterad, allt för impopulär,, att det allg icke går an att anställa en man af så prononcerade. tänkesätt, att. det skulle väcka klander hos de fria tidningårne m. m., och hvem är; som icke lyssnar till dylika betänkligheter? Eunhvar, som beträder en sådan skriftställarbana, har ock troligtvis beredt sig på förhand att detta väntar honom, han bör åtminstone ha beredt sig derpå. Och vi hoppas dessutom, att ingen konservativ publicist uppträder för egen befordran eller vinning.n Slutet är i synnerhet märkvärdigt. Om ingen konservativ publicist uppträder för egen befordran eller vinning, för hvad i Guds namn uppträder han då? Förmodligen endast för sitt samvetes och sin politiska öfvertygelses räkning? Vi hoppas, att ingen menniska drar på munnen vid denna tanke. Hvad åter beträffar det förmenta tillbakasättandetaf de devuerades agenter, så är det dock bestämdt icke alltid fallet, och händelsevis bar man just i dessa dagar fått ett ganska talande bevis på motsatsen, samt för Biet ett riktigt argumentum ad hominem, uti en af generaltulldirektör frib. Gyllenbaalgjord tillsättning af tullinspektorstjensten vid Hammarby tull. Till deona tjenst lärer nemligen sjelfva Svenska Biets ursprungliga: stiftare, Hr kapten Hammardahl, som aldrig gjort tjenst i tullverket, blifvit utnämnd framför meriterade medsökande inom samma verk; och är detia ett nytt experiment af det särdeles under friberre Gyllenhaals tid inkomna bruket, att flytta till åren komne främmande personer in på tullverkets stat, för att om fyra eller fem år derefter kunna uppföras på dess redan mycket belastade pens sionsstat. Nu torde Biet, som närmare känner till sin förra chefs förhållanden, säga oss, antingen Hr Hammardahl icke tillhör den konservativa: sidan, eller ock uppgifva de meriter han kan ega framför de andre sökanderne. Allmänheten vet om hornom icke stort annat, än att han skall haft någet att syssla eller varit använd i och för H. M. Konungens enskilda affärer, samt att han, efter hvad det berättas, genom en intrig skildes ifrån befattningen med och andel i Biet, som likväl var hans egendom på visst sätt. Detta var visst icke vackert; men om den nuvarande Biredaktionen och dess patroner burit sig illa åt emot Hr Hammardahl, hvars privata förhållanden i öfrigt äro oss alldeles obekanta, så kunna väl icketullverket och. dess tjenstemän med fog anses skyldige att sota för denna orättvisa, dymedelst, att friherre Gyllenhaal till dess ersättande begår en annan. nmm———-— KA 3d