Aftonbladet – 9 maj 1842, sida 1

pder en resa, som vi gjorde tillsammans, just då han var i begrepp att, från Paris, der han haft angelägna affärer, begifva sig hem till sitt gods. Det var just i våra armar ban dog, efter en kort sjukdom. Jag slutar dessa rader med den försäkran, att herr mearkisen i sina sista stunder icke saknade ,tröst och vård, och har äran med högaktning teckna, m. Mm: Julie Mendessart.n Den alldagliga stilen i detta bref skulle visst icke ådragit sig de båda makarnes uppmärksamhet, om icke underskriften gjort det. Men detta namn, Mendessart, återkallade hos dem så rysliga minnen, det lät i deras öron som ett mord. Carl hade bleknat, äfven Rosalba var smärtsamt upprörd. En alltmera vexande fömodan att Eugene blifvit afdagatagen, sysselsatte Carls tankar. så mycket mer som ban visste att denne bof tvenne gånger dragit dolken mot hans vän och svurit :dennes undergång. Men bofven hade ju lemnat Frankrike? Hvem vet? Han hade ju kunnat återvända för att fullborda sip hämd. I detta fall ville Carl uppträda som Eugenes hämnare och ju mer han grubblade häröfver, ju fastare beslöt ban att skaffa sig visshet. Utan att meddela Rosalba hvad han fruktade, emedan han icke gerna kunde det, utan att äfven meddela betne andra omständigheter, dem han svurit att bålla fördolda, sade han henne blott, att han nödgades resa till Paris, för ätt inhändiga den aflidnes testamente och, med en advokats tillbjelp, ordna hans affärer. Han reste, orolig och grubblande. . I Paris var hans första göromål att meddela polisen sina misstankar. En af dess tjenstemän fann saken värd en vidlyftig undersökning. Ehuru en längre tid föriutit sedan markisen dog, försäkrade lock en tillfrågad läkare att, om ban dött på ett våldsamt sätt, skulle spår deraf nog synas på liket; ych sedan man gjort förnyade anstalter till den för