Aftonbladet – 7 maj 1842, sida 3

ra, dock ett i synnerhet var bonom kärt. Han hade ur sin själ bannlyst det straffbara lättsinnet. Kärleken rörde sig väl ännu der, men — fången och besegrad. Han hade mognat till man, ville ock visa att han var det, ville åter förvärfva den vänskap, som Eugene undandragit honom, ville. i sin ordning, göra något för denne, som gjort så mycket för honom. Med dessa rena och heliga föresatser återvände ban till Lillon, och han höll äfven hvad han lofvat sig sjelf. Icke genom den ringaste häntydning förrådde han att han sett Eugene eller att han visste, om denne vore vid lif. Tvertom, det vemod, den bedröfvelse, som talade ur de båda fruntimrens ögon, återspeglades i hans och den obegripliga gåtan, Eugenes försvinnande, med hvars lösning han stundligen sysselsatte sig, bidrog icke heller att skingra hans sinnesoro. Detta styrkte ännu mer modren och makan i den mening att han visste det Eugene var död, eller åtminstone trodde det, så mycket mer, som han ansåg alla vidare efterforskningar för alldeles onyttiga och afböjde dem, under den skenbara förevändningen, att man icke borde i grannskapet och bland tjenstefolket utsprida, det markisen försvunnit, så länge alla ännu trodde honom vara i Nederländerna, ty detta kunde ju, som han sade, väcka uppseende och ge anledning till allehanda gissningar. Tiden skred framåt. Väl kände Carl att han ännu älskade Rosalba, men det var en bättre, lugnare, renare kärlek, än den förra, psssionerade, ty han egde kraft att sluta den i djupet af sitt hjerta. Det oaktadt blef den dock icke obemärkt af henne; men — denna tysta försakelse, detta tvång, gaf hopom i hennes ögon ett nytt värde och öfvertygade henne, att denna deras tysta tillgifvenhet icke var farlig för deras lugn och deras ömsesidiga pligter. Deremot behöfde Eugenes mor icke förställa sig eller sluta inom sig hvad hon kände. Under en