Aftonbladet – 7 maj 1842, sida 3

lång följd af år hade hon varit van att älska Carl som sin sons bäste och förtroligaste vän. Då han nu så broderligt sökte uppfylla dennes pligter, ble! han för den gamla dagligen allt mera kär — ja — kär som en annan son. Det var henne, som om bans tal, hans åtbörder, hans ömhetsbetygelser, icke allenast upplifvade, utan ock sammansmälte med minnet af den saknade sonen; hon hade ju ock set: honom uppväxa med denne, och kunde i sina tankar icke skilja den ene från den andre. Med en känsla af tröst varseblef hon, huru hennes sonbarn älskade benom och hura ban tycktes älska dem. Imedlertid undgick det icke gummans skarpa blick, att Carls känslor i e!t fall tycktes sammanstämma med Rosalbas, nemligen i förkärlek till det äldsta barnet, hvilket passerade för fosterbarn: ty, ehuru Rosalba, Boligt sin öfvertygelse, visade dem alla lika modersömhet, uttalade dock hennes öga, då det hvilade på len förstfödde sonen, en sådan innerlig ömhet, att matronan hemligt började hysa den misstanken, att lenne gosse vore född före äktenskapet. Men, i stället att vredgas deröfver, blef gossen henne snaara derigenom kärare, ty aldrig tviflade hon det ju 1ennes son vore gosseas far. De blickar af hemligt örstånd, hvilka Carl och Rosalba kastade på hvarIndra, då de betraktade barnet, styrkte henne ännu ner i sinj förmodan, att gossen var Rosalbas son, ch att Carl var, som vän, invigd i hemligheten, nen denna förkärlek, som de båda hyste för den ille Carlos, smittade äfven gumman, så mycket mer om han var den vackraste och qvickaste af alla varnen. Snart blef han och den ende af dem alla. Den osynlige mordengeln som, isynnerbet under nedlet af förra århundradet, skref sitt hemliga blodsecken med samma likgiltighet på koja och palats, om utan medlidande förhärjade skönheten och föridmjukade fåfångan — Kopporna, nemligen, hade fven insmugit sig inom Lillons redan nog sorguppslida murar. Alla tre barnen angrepos af denna