Aftonbladet – 4 maj 1842, sida 2

RECENSERA Sr Tanten härpå hade alltid förr kommit honom att darra; men nu, då hans föräldrars död satt honom i tillfälle att handla efter godtycke, och ban, genom delniog af arfvet, blifvit vida förmögnare än förr, xunde denna utbetalning af totalsumman väl bli honom möjlig. Men den skulle dock medtaga alltför mycket af hans förmögenhet, för att han sedan skulle bafva något betydligt qvar åt de tvenne döttrar, hans fru skänkt honom. Han kunde således icke med godt samvete använda allt till utbetalande af den, honom med våld aftvungna summan. I sin rådvillhet beslöt ban fly till Eugene, denne förr så ådelmodige vän; han skulle säga honom hvad han borde göra, för att på en gång rädda sitt samvetes frid och påskynda en affär, hvars slut han önskade af många skäl. Framför allt ville han se sin son och Rosalba, men längtade ock att få inhemta Eugenes råd i den brydsamma penningefrågan. I in födelsestad förebar han att ban reste i handelsangelägenbeter, öfverlemnade affärerna åt en 2ammal, bepröfvad kassör och satte sina små döttrar i helpension. Så na!kades han Champagne och markisatet Lillon med beklämdt hjerta, utan att ana, det en vändpunkt hade inträffat i bans fordna väns vif, bvilken äfven på hans egen framtid skulle kom: na att utöfva ett vigligt och välgörande inflytande. Carl, som var oviss, huru Eugåne skulle emotiaga honom, hade beslutit att endast skylla på angelägna affärer. för att få öfverraska honom i skötet af bans familj; buru mer eller mindre välkommen han än kunde bli, visste han dock att Eugeaes försgtighet och lugn icke då skulle ge honom till pris för ett ovänligt emottagande. Men då han hunnit fram till slottet och stigit ur, fick han med bestörtning veta, att markisen rest bort, redan för flera manader sedan, och att man dagligen med oro och ångest väntade bans återkomst. Hastigt lät Carl anmäla sig hos Eugenes mor. Dec öfver sin sons långa bortvaro bekymrade matronan uppgaf ett rop af gädje och öfverraskning, då bon hörde Carl E.tours ngmn och, uten att märka, bur den unga sonhustrun bleknade, lät hon införa honom i salongen, der de båda fruarna hefunno sig. aNi kommer Coarll ropade hon emot honom, i en olycklig tid, hvilken ni dock, jag hoppas det,