Aftonbladet – 4 maj 1842, sida 2

Blytyngden af dessa ord föll förkrossande på Carls själ. Han kastade en obeskrifligt smärtfull blick på Rosalba, som med nedslagna ögon hade afhört svärmedren utan att afbryta henne. Deras blickar möttes nu. Då sansade den unga frun sig plötsligt och med en nästan krampaktig bafvan för den glöd, som återseendet af Carl upvlifvade i hennes själ, förenaie bon sina böner med modrens. Det var som om vid dessa ord lugnet äterv ndt i hennes bröst. Med n styrka och en sanning, som ingalunda syntes frukta modrens skarpa blick, åberopade bon sig decas fordna bekantskap och besvor honom vid den vänskop, som från barndomen .örenat Carl och hennes man, att han skulle uppsöka honom i det afligsna landet, för att derigenom kunna återgifva åt den sorgsna familjan maken, fadren och sonen. Desefter lemnade hon rummet och ätersig icke Carl före hans afresa, hvilken hn icke länge uppsköt. Beledsagad af modrens välsignelse öfver hans förehafvande, skyndade han till Paris, dit nu en dubbel angelägenhet kallade honom; den vigtigaste var dock uppsökandet af den, som det tycktes, all4eles försvunne, vännen, hvars öde äfven djupt betymrade honom, ehuru han visst icke på hans försvinnande byggde några brottsliga förboppningar. Men alla hans bemödanden att upptacka några spår efter Eugene, voro fruktlösa. Ingen hade sett, ingen hade bört talas om markisen af Lillon; men :å mycket tycktes dock vara säkert, att ingen med det namnet hade passerat barrigren. Carl trodde dock att Paris var just den ort, der en markigs namn, till och med hans person, kunde lättast bortblandas och försvinna; han trodde att Eugdne kunde ördold uppehålla sig der, eller att han der omkommit eller vore i fängelse, ty ingen annan möjlighet erbjöd sig för hans fantasi. Aven var det i denna stad han lättast skulle sunoa få rätt på Mondessart, för alt med honom uppgöra den ifrågavarande affiren. Men hvarken denne eller vännen fick han ringaste spaning på, ehuru han tog polisen till hjelp. Då föll plötsligt i detta mörker en blixt, Men så skarp och blandande. att Carl, då ban äter hunnit hemta sig från sin bestörtning, fonn sig omhöljd af en ännu svartare natt. (Forts. följer.)