rättelse om denna nya olycka. Äfven sedan Carl talat till slut, svarade han intet, utan skakade blott på hufvudet. Om Mendezo erforo de vidare ingenting mer än att han hade lemnat Granada. Under tiden iakttogos formaliteterna med de båda fångarne allt mindre och mindre; man gick till och med så långt i skonssmhet, att man tillät Eugåne då och då i hemlighet lemna fängelset, hvilket var bonom så mycket mera välkommet, som han derigenom fick tillfälle att föranstalta om sin snara afresa. Carl qvarblef gerna som ett slagg gisslan. Hans hjerta älskade ännu tillräckligt sin villfarelse, för att med en sjuklig njutning qvarhålla sin sorg. Få dagar derefter skedde vigseln. Dagen förut hade Rosalbas bröder besökt de begge fångarne och förkunnat, att både de och deras mor voro mycket nöjda med Eugånes beslut att, genast efter bröllopet, föra sin unga maka ur staden, ur riket, öfver till Frankrike, ty skandalen af hennes rymning var ju så känd öfver hela Granada, att, om hon qvarstannat der, hon säkert blifvit ett mål för hviskningar och nyfikna blickar. . Det var, enligt landets sed, en präktig bröllopsfest; men gästernas bögljudda glädje kontrasterade skarpt rot brudparets synbara nedslagenhet. Lyckligtvis var vigseln redan försiggången, och således alla betänkligheter häfday annars skulle Eugnes djupa allvar och likblekbeten hos bruden, hvilken knappt vågade lyfta sina ögon upp till brudgummen, förekommit alla närvarande besynnerligt, nu deremot trodde man att denna nedslagenbet härrörde af ånger och blygsel öfver det misslyckade rymningsförsöket. Carl var icke med på brölloppet: en föregifven opasslighet, som han skulle ha ådragit sig i fängelset och hvarpå han skyllde några dagar förut, befriade honom från en anblick, som kan troligen icke mäktat fördraga. Under de timmar bröllopet räckte, var han, i sin ensamhet, alldeles utom sig. Men