(det mesta varit i sällskap med Eriksson, hvilken skulle uppgifvits vara än ahanodlande, och än blut aresande från Örebro, utau att de, hvilka, enlig: hvad synas vill, på förtrolig fot umgåtts med Eriks son och sett honom innehafva betydliga penninsesum mor, guldur och nipper, dock på ringaste vis sökt göra sig närmare underrättade, hvarken om bhbans person, bostad eller öfrige försällanden; att namnde 2eras föregifvande, det de endast sant Eriksson så som handlande eller resande från Örebro, helt och hållet förlorar all trovärdighet, vid jemförelse af de flera olika uppgifter om Erikssons yrke, hvilka andra, under ransakniagen börde personer meddelat, dervia förekommit, a:t Eriksson å Heilströms spelklubo uppgifvits, dels för asmed, dels för smedsgesälln och dels för ahofslagare från Örebro; att, enligt hvad under ransakningen äfvea blifvit erinradt, nämnde tilltaiade, redan med den mest vanliga förmåga att bedöma menniskor och än mera med den skarpsynthet hvar och en. som gjort spel till sil yrke, måste ega, för att genast, vid första sammanträffandet, kunna utforska och bedöma den person, med hvilsen han spelar, och sedermera af hans egen dom och förhållanden draga nytta, nödvändigt vid betraktande af tilltalade Eriksson, bvilken, ehuru klädd i bättre kläder och försedd med nipper oci dyrbarheter, samt mycket penningar, dock, genom ätbörder, tal och sätt att vara, icke kunnat undgå att låta den grofva smeden framstå och visade, det kläderne icke passade personen, i stället att af der yttre prålet låta förvilla sig, just deraf måste bafva fattat misstanka till Eriksson, hvilkens namneae såtv att vara i och för sig sjelft är mera än vanligt obil dadt, och hvilken tillbragt större delen af sin föregående lefnad vid bärden under gröfre arbeten, der finare seder icke inhemtas, och således omojligen kunnat i och med detsamma han, då, för första gån gen, anlagt en rikare klädsel, äfven antaga den hallning, som dertill hörer, och i brist på hvilken hvar och en genast måst fästa uppmärksamhet vid en så utstyrd person, hvars händer dessutom utmarka en vid gröfsta sysslor van arbetare, och varit tillräck lige att mot Eriksson väcka misstanke, heldst de varit prydda med dsrba.a ringar, hvilka an mera visat deras grofva beskaffenhet; att, enligt hvad 2:e på ed afhörde vittnen, förre fabrikörerne Bergman och Roos af Hjelmsäter, hvilga en längre följd ar år sjelfve dels hållit spelklubbar och dels bivistat dylika, bland annat upplyst, att å spelklubbar bär i staden nåra nog aldrig någon person, försedd med så stort belopp, som Femhundrade Ritusdaier, sig infinner. och att, om sådant händer, det genast hus hvar och en, som är van att besöka nämnde spel hus, väcker en serdeles uppmårksamhet ä den person, som innehar en dylik sedel, hvarvid Rvos tilagt, att han, under ioppet af sex å sju år icke kunde minnas en sådan händelse mera än en enda gång, då någon å en klubb försökt, men i anseenue dertill att så mycket penningar icke funnits å klubben, icke kunnat få vexia en sede! å Femhundrade Riksdaler Banko; att Hellstrom, Hammarström uch Laurell således måste antagas icke k.nna bafva undgått fåsta ännu större uppmårksamhet och misstanka vid Eriksson, hvilken inom loppet af treane dagar vexlat åtta sedlar ä Femhundrade Riksdaler, förutan fyra å fem dylika å Ewhundrade Riksdaler och flere af smärre belopp, serdeles som Erikssvn, enligt hvad uppgifvet blifvit, ständigt skall vunnit på spelet och således icke kunnat förebära någun giltig orsak, dvarför ban midt under nätterna varit så angelägen att få sediarne å Femhbhundrade Riksdaler bortvexlade; att en sådan misstanka nödvändigt måste uop stå hos bvar och en, och under hvilket förbållande sum beldst, då man ser en okänd person innehafva ett så betydligt belopp penningar, samt visa den ytteriiga aogelagenbet att få dem bortvexlade, och den synnerliga ovårdsamhet om desamma, som Eriksson ådagalagt, på hvilket sätt den, som känner penningars värde och dem icke olofligen åätkommit, icke san forfara; att slutligen den omständighet, av vaktmästaren Löfqvist och be:jenten Wannberg afversom wvilinena Bergman och Roos genast, första gången de sett Erisssson, samt hört omtalas det han innehaft en sedel å Fembund:ade Riksda:er Banko,l fattar starka misstankar, de: Erikssun oärligen bexvmmit peaningarne, och dervid fåstat uppmarksambet vid gen, från herr öfverste kammarjunkaren, frinerre Adelsvärd timade stöld, måste för ifrågavarande ullaiade antagas såsom synnerligt besvarande, då de, med kannedom om de vida betydligare penningebelupp Eriksson visat sig hafva, äfven vid Erikssvns uppträdande å spelhusen enigt bvad de samtigen sjelfve medgi vit, forut hört meranämnde stöld vustalas, och Hammarström dessutom läst derom i litningarne, hvarest de stulne sedlarne varit specifce.sde och uppgrifne till samma valör, som de, Eriksson ä spelhusea vexlat; — samt då härtill komna de flere hvarannan motsägande uppgiftar, hvilkal igga Hellström. Hammarström och Laurell till last, illika med bvad an vidare emot dem under rausak-. ingen bindande inlupit. anser Krigsrätten Hellstrom, Hammarström och Laurell vara, emut deras nekande, axligen forvunne, att hafva egt kannedom derom, av te af Erikssvn innebafde penningarne varit olofligen itkomne och det oaktadt, dels emottagit och förvexlat en del deraf och dels afvetat att såvan vexling verkställts, utan att derom göra behorig anmaiav, samt sålunda tjufnaden främjat, och pröfvar tordenskull, i formåga af 41 kap. 3 Missgerningsbalken, rattvist, det skola Heliström, Hammarström och Laurell för så stor del af de stutna penningarne som de bvar för sig, dels sjelfve vexlat och deis,! JA sätt Ofvan nmämndt är, afvetat hafva blifvit vexad. nemligen Hellström för tre tusende nio hun