rymninogsförsöket. Han och Carl blefvo insatta i fängelse och Rosalba, utan att ens få tala vid sin mor, direkte förd till ett kloster. Enoleveringen var för mycket bevislig, för att kunna nekas. Det var icke bruket i Spanien at: öfverbevista brottslingar fingo hafva någon advokat. För båda fångarne var dessutem all förbindelse utom fängelset afskuren. De förhördes icke och detta ansågs icke heller nödigt, ty handlingen ta lade tillräckligt för deras brottslighet och hvarje vidare undersökning skulle ansetts för en tom for malitet; imedlertid förehades deras sak inför dom stolen. De båda vännerna förnekade icke heller nu sina olika karakterer. Eugåne talade föga; men oaktadt hans synbara lugn, sväfvade dock ganska bedröfliga bilder för hans själ. Hos Carl deremot vexlade en tvungen munterhet med den mest förtviflade ångest; likväl tycktes han mer sörja öfver sin väns öde än öfver sitt eget; ty den arme Eugåne hade ju för hans skull blifvit indragen i olyckan. Lyckligtvis voro de hus, till hvilka de båda vännerna, och isynnerbet Eugene, hade rekommendationsbref, alltför väl unde:rättade om deras förhållanden i hemlandet, och kunde således lägga sig ut för dem, så mycket i deras makt stod. Dessa mäktiga och verksamma beskyddare förmådde genom sina penningar stadens förste advokat, att bana sig väg genom lås och bommar, för att få tala med de båda fångarne. Snart vann han bådas förtroende, ehuru han förundrade sig öfver, att de kunde vara okunniga om det öde som förestod dem. Den spanska lagen uttalade dödsdomen öfver den man, som bortröfvade en flicka, så vida icke hennes föräldrar ville tillåta honom gifta sig med henne. Advokaten hoppades väl genom sitt inflytande kunna äfven här åstedkomma detta lagens mildare vilkor, ehuru det hittills icke ens blifvit föreslaget; ty Rosalbas