Aftonbladet – 30 april 1842, sida 2

jag väl för hesne yppa det förfärliga, som skulle helt och bålet krossat hennes arma hjerta, just i det ögonblick då hon, med ett ansigte hvaruti hela dödsongsten öfver hennes kommande öde med ryslig sanning målade sig, sjöuk till mina fötter och hönföll om räddning? ... Eugene, ädle, gode Euge ... har du någonsin varit min vän, så rädda mg undan mig sjelf.n Dig sjelf och sltid dig sjelf, inföll Euzene, med birterhet. Tånk icke nu på dig sjelf, tänk på henne, den arma varelsen, ty jag känner hennes stolta nation, för hvilken äran gäller mer än lifvet. Hennes undergång är säker, kanske äfven bennes död. Jag kan icke tänka mer, sade Carl, tonlöst. Eugdne zvick tinkfull och tyst med stora steg af och an: ändtligen stannade han midt för Carl. Hör,, s-de han, här gäller det att rädda der arma flickan från döden, eller ock från evig fångenskap. ... Jag vill icke dölja för dig, Carl att jag redan träffat anstalter att föra dig med våld härifran, om jag ock skulle, för detta steg bli hatad af diz; jag trodde miz vara skyldig detta år din Temilj, åt dig sjelf och åt vår vän. skap. Men — sedan jag nu förnummit Rosalbas olycka. måste vi först bortföra henne — jas ser för henne ingen annan räddning. Då dt funnit tillfälle art så ofta Vara allena med henne så är det väl icke beller någon omöjlighet a! föra hen; e till en väntande vagn. För resans säkerhet ska!l jay draga försorg. Hvad som vi dare kan bi at den beklagansvärda — det mi Gud veta; men vår pligt är det att verka fö; det närvaranden Förtjust föll Carl sin vän om halsen. Han: