Aftonbladet – 30 april 1842, sida 1

skönheten i Orleans, förtjuste honom Carls förverkligade id:al. Han såg en fin, spenslig, späd varelse, hvars bleka, lidande anlete visserligen fick en gudalik glans från strålarne af tvenne stora, svarta ögon; men dessa ögon kunde han dock icke utan en viss afsky betrakta, nar han tänkte pi deu härjaade brand de anställt i den unge mannens bröst. Han ryste uår han blickade i de-sa, nu mot himlen lyftade ögon, hvilka, omedvetaa al sin trollkraft, hade förstör! on hel familjs sällhet, en ung makas lugn, åldriga föräldrars bopp och oskyldiga baras fram rida stöd. Med hela styrkan af sin vältalighet, hvilken, ehuru lugn, icke var utan värme, och som med förnuftets oemotståndliga makt inträngde i åhörarens hjerta, föreställde Eugeue sin vän alla de o yckliga följderna af hans dåraktiga och brottsliga passion, Denne gret, tillstod att han felat och svor öfver sig; sjelf, men till något mera kunde han icke förmås. När passionen ger vika för förnuftet, upphör den att vara passion, men så långt var det icke kommit med Carl, ty hos honom var paroxysmen ännu i stigande. Euzcene hade icke blott sitt vanliga lugn, utan äfven sin varma vänskap af nöden, för att icke, oaktadt sin flegma, bli allvarsamt ond, då han märkte ati han, oaktadt han lyckats uppröra Carls sinne och väcka hans ånger, ändå talade för döfva öron. Midt under sitt missnöje kunde han ieke afhålla sig ifrån att tacka Gud, sOMm bevarat honom från en så syndig känsla som kärleken, ty sådan den här framställde sig för hans blickar, fann han den verkligen afskyvärd, också kunde han, i det öfvermodiga sjelfförtroendet