Aftonbladet – 30 april 1842, sida 1

tl sitt kallare blod, icke begripa, hur den framför alla andra varelser så rikt begåvade menniskan kunde visa sy så ovärdig detta föreiräde. Imeslertid förtvflade ban ännu icke helt och hället om framgiag, sedan han kommit så lång! med Carl, att deone varseblef den agrund, hvar haa var färdig att genom sitt vensnniga uppförande störta sig sjll, de sina och det tuilbedda föremålet. Ännu visste icke den arma Ro: satba att hennes älskare var gift. Eugdse fict ändtligen så mycket välde öfver Carl, att han af tvang honom ett heligt löfte att vid nästa sammankomst med dena ätskade upptäcka för henne sina förhållanden och öfverlemna åt hennes ege! förnuft att besluta hvad hon borde göra. Glöm ma — glömma bedragaren som så falskt oct uäfligt innästat sig i hesnes oskyld:ga hjerta, de borde hon, det skul!e hon kunna, ryckte Eu.2ae Man litade dock icke mycket på ett ungt, oer faret barös klokhet och själsstyrka, utan fast mera på dygdeus makt öfver ett skylligt hjert: och dess fruktan för vanära och brott. I orolig sinnespinning afvaktade hau följdea a denna sammankomst. Carl! återkom icke på utsatt. timman, och då han ändtligen med låagsamm: stez nalkades, stirrade han på sin vän, bick för ställd och utan att i början fianva något uttryc! för sin känsla, tills han ändtbgen ned:jönk på el stol, under det smärtsamt frampressade utropet Jag. är förlorad. Eu,ne bletnade med, fattad af en hemlig fa sa, ehuru han ännu ingenting visste; mena ha önskade nästan i hemlighet, attnågon stor: far måtte vara för handen, ur hvilken han, äfve med äfventyr för sitt eget lif, kunde draga sin vän