Aftonbladet – 29 april 1842, sida 2

nänt ordnande och styrande ande, utan, Lvad nera är, en mäktig konstens ande, som kar framalla, fostra, hägma och sluta omkring sig de mgre anlagen. Konstföreningens bemödanden 1afva visserligen gjort något godt i det afseendet, utt föreningen lemnar åtminstone något tillfälle ill understöd åt artisterna, äfvensom rättvisan ordrar att erkänna den frikostighet, som både Konungen och Kronprinsen i det afseeadet visat, lels i inköp af arbeten, dels i penningeunderstöd åt behöfvande yrgre talanger. Men härmed ir likväl ännu icke det konstens högre lif fullkomligen framkalladt, som vore önskvärdt för less framgående i vårt fädernesiand. Hirtill ordras äfven någon individ med både vilja och Öörmåga att sätta en fart i sjelfva akademiens pxistens, hvilken den nu saknar, delande i detta afseende lika öde med flera andra instituter, som, stiftade i den bästa afsigt, aftynat till ett blott vegeterande lif. ÄNNU NÅGRA ORD OM SMÅBARNSKOLOR, TILL MENNISKOVANNENS BEHJERTANDE. Vi meddela här ur Statstidningens Tisdagsblad, enligt i går gjordt tillkännagifvande, den derinförda artikel, så lydande: Seden den filantropiska iden — en blend de skönaste menniskotankan någonsin uppfattat — att redan vid barnets första utvecklingsperiod, från det späda sionet afvända de skadliga intryck en vårdsös eftersyn och dåliga exempel medföra, samt av i stället der inplanta Gudsfruktan och sedlighet, kärlek för gagnelig sysselsättning, ordningssinna och religa begrepp, efterhand utbildat sig till form af ett eget, sjelfständigt uppfostringssystem, som med en förvånande framgång vunnit inträde och praktisk tillampniog i de flesta Europas länder, — samt äfven i andra verldsdelar, har denna ide slutligen jemväl hos oss mött sympatier. Det var genom Öfverste af Forssells berömvärda nit, som systemet här först blef kändt, och några menniskovänner förenade snart sina bemödanden att äfven göra vårt fädernesland delaktigt af de fördelar det erbjuder. För detta ändamål bildade sig ett sällskap, bland hvars medlemmar sedan valdes en direktion, åt hvilken den närmare befattningen med sällskapets angeiägenheter uppdrogs. Ansenliga bidrag från den enskilta, aldrig tröttnande välgörenbeten, hafva befrämjat framgången af dessa bemödanden, och det höga beskydd samt rika understöd, som den goda saken lyckats tillvinna sig från sjelfva thronen och konungahuset, hafva nära till visshet stadgat förhoppningen om den nya iorättningens oföränderliga bestånd och förkofran. Mycket återstår dock ännu att göra i denna väg, så vida det åsyftade målet — en mera utbredd samhälls-sedlighet — skall kunna vinnas. Det torde nu mera icke behöfva närmare bevisas, att ett uppostringssystem, hvars hela lifsprincip utgår från en välgörande omsorg om de fattigare folkklassernas barn, och från deras behof af en noggrannare och ömmare moralisk vård, än den de erhålla i det ofta öfvergifna, mången gång sedeslösa, föräldrahuset, skulle blifva ett räddningsmedel för många af dessa olyckliga späda varelser, hvilka i annat fall, utan föresyn i det goda, utan verksam ledning till sedlighet och dygd, nästan omedvetet, insupa den smitta af lastbarhet och förvillelser, som sedan inleder och qvarbåller dem på brottets bana. Det är i synnerhet i en hufvudstad, bland dess talrika, vanligen torftiga arbetsklass, som faran i detta fall är störst och dess motarbetande nödvändigast. Från denna klass utgå, jemförelsevis, de flesta förbrytare som sedermera uppfylla och förpesta fängelserna. Insändaren känner temligan noga denna sorgliga statistik genom en mångårig handläggning och erfarenhet af dess särskilta detaljförhållanden, och han tvekar icke att bestämdt påstå, det brottens orsaker till största delen böra sökas i försummad omvårdpad om det uppväxande slägtets sedlighet vid den ålder då sinnesart och vanor erhålla sin första form och rigtning. Att så är, torde dessutom bäst kunna intygas af hufvudstadens polisstyrelse, bland hvars minga åligganden det icke är det minst mödosamma, att först af alla embetsmyndigheter taga kännedom om olycksföljderna af detta tillstånd, då de öfvergått tili handling, och att söka afböja deras störande inverkan på den allmänna ordningen. Ettfaktiskt bevis på nämnde sats ligger jemväl ganska nära i det allmänt erkända behofvet af utvidgade anstalter för redan vilseförda och förderfvade barns räddning, hvilket behof endast till någon del kan anses afbhulpet genom den af en verksam menniskokärlek tillvägabragta 2:dra afdelningen af Prins Carls Uppfostrings-inrättning. Vid sådana förhållanden bar Insändaren, som förut sökt göra sina landsmän bekanta med ifrågavarande intressanta uppfostrings-methods uppkomst och framsteg i andra länder samt äfven lyckats framkalla många menniskovänners ädelmodiga deltagande för dess användande hbos oss, ansett som en medborgerlig pligt, att ännu en gång fästa uppmärksambet på denna vigtiga sak, och att redogöra för dess närvarande ståndpunkt. I Stockholm kan man egentligen icka räkna mera än 2:ne Småbarns-skolor af det slag, som här ofvan blilfvis menadt, d. v. s. inrättade för sådane barn, som, utan denna tillflykt, skulle vara kringstrykande eller öfverlemnade åt sig sjelfva. Dessa äro den s. k. Normal-skolan i Stadshuset på Söder, för omkring 110 barn, och en annan på Norr, vid Humblegårdsgatan, för 60 barn. Väl finnas ännu 2:ne skolor för små barn, den ena vid Regeringsgatan och den andra på Stora Barnhuset, men i den förra emottagas endast betalande, och i den sednare, hufvudsakligen bestämd för de små Barnhusbarnen, till ett antal af omkring 80, är utrymme blott för några få fattiga barn af Adolf Fredriks församling. Två å tre andra mindre anstalter i enahanda syftning, inrättade af enskilda personer, hvilka af Sällskapet erbålla ersättning för de fattiga barn, som i deras skolor emottagas, skulle äfven kunna nämnas, men dels äro dessa anstalter, hvarken i afseende på 1okal eller anordning, fullt tillfredsställande, dels är deras verkningskrets mycket inskränkt. Så vidt bekant är, hafva i Landsorterna Småibarns-skolor ännu icke blifvit inrättade på andra ställen än i Götheborg, Upsala, Örebro, Fahlun, Halmstad . Nora camt vid Taharoe ach Normarka l