Aftonbladet – 27 april 1842, sida 3

— Ändtligen har vårt svenska Bi insett nödvändigheten af att inför publiken, åtreinstone på något t, söka göra reda för sig i den för kupan så ledma Catharinasaken. Beklagligtvis ber biberge: äfven denna gång födt en råtta, och af på en gång löjligaste och ömkligaste slag. Biets lakej hear, osktadt allt spring, gudnås icke lyckats få ibop de utlofvade attesterna rörande den lilla kärntruppen, som skul!e hafva drifvit gyckel med Catharinas nattvardsbarn, och hvilket gyckel så förträffligt passade in med Biets önskningar, för att dermed kunna ådagalägga, hurusom det bekanta fördömliga oljudet i methodisthuset icke vore någonting resulterande a enskild, tillfälligt stegrad ovilja mot Hr Geo. Scotts iesuitiska förfarenden, utan en yttring af svenska folkets allmänna fallenhet för ogudaktighet och lät:sinne, kantänka; så att någonting dylikt står färdigt att bryta löst vid hvilken kyrkport som helst. — Hyad tror nu väl allmänheten kan vara orsaken till, att Biet omöjligen varit i stånd att erhålla sina nödiga attester af de personer, på hvilka det likvä! i denna väg så artigt räknade, men som lära vägrat att bonorera Biets dragna vexel? Hvad har förmån dessa personer till ett så obehagligt nekande? Jo. ingenting annat, än... fruktan, att stöta sig med de myndige män, som mot Biet uppträdt, och isynnerhet fruktan, att blifva sönderkrossade emellan Aftonbladets jerntänder. De fleste — fortfar Biet i sin klagan — bafva derföre, då vi sjelfve anställt närmare efterforskningar, icke dristat veta eller vidgå hvad de förut för andra omtalat. Upplysningarne i ämnet hafva alltså naturligen förebyggts och förhindrats, att åtminstone blifva så fullständiga, som de ejest skulle erbållits. Sedan upprepar Biet ånyo sin en gång förut anförda noiabilitet, C. L....m, hvilken signatur dock denna gång riktas med en hel bokstaf, så att den blir C. L. T. —m. Sådant stärker uppgiftens sanning oerhördt. Likaså en cnda nykommen signatur Hr S—; hvilken. efter hvad man ser, ej heller gått i borgen för yttrandet med sitt namn. Denna kloka återhållsambet har endast skett för att icke gifva deras personer till pris åt djur.t med jerntänderna. Vidare får allmänheten veta, att de förskräckta attestgifvarnes namn cch adresser dock verkligen finnas att tillgå hos kyrkoherden Winter, hvilken, såsom Biet förmodar, icke skall vägra att deraf gifva del åt en hvar, som kan vara befogad att i ämnet söka närmare upplysning (att Af. tonbl. icke bärtill kan vara befogadt, fa!ler af sig sjelf.) Sedan Sv. Biet sålunda styrkt sina uppgifter genom komplett ingenting, utropar det med en sjelfsatir, som knappt eger sin like: Vi ega anspråk från denna dag, att den fria pressen hädanefter visar en lika sorgfällighet i att bestyrka sina uppgifier i förefallande ämne, som den Biet i närvarande fråga ådagalagt. ).