Aftonbladet – 26 april 1842, sida 3

ökt, och lefde kräseligt på mina slott. Då lät den allsmäktige mig aflida i mina synder. Purpurn föll från mina skuldror, kronan från mitt huvud, och jag stod en bäfvande syndare inför den oblidkelige domaren. Jag hade intet att skyla mig med inför hans anlete, utan kände mig så blott och arm sedan konungaglansen fallit af mig. Nu utsades min dom, och bark började draga sig öfver mina lemmar och sluta sig trångt omkring det hårda hjertat. Namnet barkkonung, som folket gaf mig, är såleies mera riktigt än de sjelfva vetat. Dessutom lydde min dom, att jag ej skulie finna ro i döden, utan dväljas i detta torn tills en yngling kom att söka de skatter jag här inneslutit i ett lönhvalf; han skulle förlossa mig, och denna yngling är dul sJag ville slita mig lös ifrån den vansinnige — ty en sådan måste han vara och ej en saga å la Spiess, hvilken blifvit förverkligad — men han fattade allt hardare i mig, hans hand var kall och hård såsom ett skrufstäd, och vanmäktig slingrade jag mig under honom. Några frågor har jag att göra dig, för att se om du är den rätte, fortfor han. Hvad hatar du mest ? Våldet. Hvad ä!skar du högst? Friheten. Och Gudarne veta att jag i detta ögonblick talade sanning. Vill du frivilligt förlossa mig ? Jag vet icke.n )Vill dut Hans åtbörd var nu så hotande, att jag framstammade ett knapt hörbart ja. Välan! Sedan du väl beredt min förlossning, skall denna mur upplåta sig — han vidrörde väggen — och du blifver arfvinge till de skatter som ligga förvarade der. Men kom nu och följ mig! Härvid släpade han mig ut, och så bar det trapman uppför, tills vi slutligen kommo öfverst på Kärnan, der den friska luften gjorde mig godt och den