Aftonbladet – 26 april 1842, sida 2

hända, med Kasper i Friskytten, utlåta sig, och om de icke förblefve outreddav såsom vid den der märkbara strandsättningen, då skulle jag icke stranda i mitt djerfva företag. Men nu var först af nöden att söka komma in i Kärnan och på förhand göra mig bekant med dess inre, med alla dess vrår och vinklar. Tillfället härtill ville emedlertid icke komma. Tornet öppnades så sällan, och att begära nyckeln af kommendanten i staden, hade varit utan följd. Ej heller kunde jag komma dit in med fångvaktmästaren, ty der satt nu icke, såsom annars var häcdelsen, någon svår förbrytare, hvilket var genska väl för sambället, det förstås; men att jag för min del tänkte annorlunda, det får samhället ursäkta mig. Imedlertid tröstade jag mig med hoppet att det snart blefve sommar; då skulle många resande komma till staden, äfvensom brunnsgäster till det nära liggande Ramlösa. Dessa, viste jag, besökte Kärnan någon gång, och det skulle således blifva mig lätt att med dem få inträde — i min skattkavamare. En månad förgick. Det var en lugn sommarmorgon; jag befann mig utanför Kärnan; till min: stora fröjd stod dörren öppen, och med ett skutt var jag ändtligen inne i denna rika grufva, detta Peru, som så länge och så underbart sysselsatt min inbillning. Med klappande bjerta begafjag mig uppför den smala trappan, hvilken slingrade och slingrade under mig. att jag blef nästan yr i hufvudet. Slutligen kom jag till en hvälfd ingång, ungefär midt i tornet och trädde dit in. Dunkel; tomhet, ödslighet mötte mig: besynnerligt att sådana gäster kommit in i det fordDa konungagemaket; jag blef riktigt ängslig till mods och tvekade om jeg skulle stanna eller ej. Jag bem tade mig likväl och började undersöka vrår, golf ocb väggar... Förgäfves. Allt hvad jag upptäckte var några förrostade svärd, hvilka kanske legat der sedan kung Kristoffers dagar. Som dessa icke bestodo af den metall jag sökte, lemnade jog rummet, i för