Aftonbladet – 25 april 1842, sida 2

ES SEEN ENN NOA ång hon göt morgonens behag öfver land och vat en. Man dröjer gerna vid denna anblick, det tyc. ses som ett feeri hvilade äfver det bela, helst om ;j tetgamma klinganda toner liksom sväfva öfver ens vuf.ud. Detta är morgonringningen i Helsingör, a sn lätt ve tan buren öfver sundet, men som, mildrac 2enom afståndet, ljuder likt ett samstämmigt klock. spel. Men har äfven någon gång ifrån danska fäst ningsval!en hört posternes aflösningsrop; och få man tro en paet, som måtte hafva egt ett gansk: fist öra, skall man förnimma många andra ljud oc! ;äten ifrån zrannriket. Sedan han nämligen besjun vit några af dessa, stannar han förundrad; det ä något han hört men icke strax kan förklara. DPoci utbrister han till slut, den naive mannea: Ah! Jag fröjdas denna gång Af danska tuppens sång. Man det måtte hafva varit under de gamla fiendt liga tiderna man hörde detta rop ifrån den strids ivitne; nu är det endast fredsröster Danmark sände till svenska landet. Så mycket jag. äfven såsom barn, älskade att be trakta den vackra utsigt jag här ofvan velat antyda lika mycket båfvade jag för Kärnan. Man hade be skrifvit mig den såsom ett tillhåll för tusentals spö kerier: förfärliga sagor, hvilka, vederbörligen berät iade framfär den döende aftonbrasan, icke felade at göra intryck i det mjuka barnasinnet. Man had nemligen under mörka qvällar sett drakar på eld vingar höja sig uppifrån Kärnan, sett stora lejon kolossala såsom lejonbackens, med glödande tungo vanka deromkring, satt hvitklädda gestalter mer svärd i händerna hoppa ut genom glusgarne, oc! hört gräsliga rop decinifrån. Man hade äfven der isynnerhet de sista vårnätterna, hört ett förfärlig vapengny och sett afhuggna hufvuden rulla nedfö tornet. Eit mera doft vapenbrak, liksom ett tung suckande i Kärnans bemliga innandömen, vore nå got ganska vanligt, och hvilket måbända betydde