Aftonbladet – 25 april 1842, sida 1

leder, med månget grusadt trappsteg, men man klättrar raskt deröfver, uppnår böjden och belönas rikligen för sin möda. Här lägrar man sig nu i gräs och blommor och pjuter af utsigtens behag... Midt emot Helsingborg, på en half mils afstånd emellan begge stråndernas yttersta uddar, ligger Helsingör, som både i anseende till namn och läge kan kallas ea syskonstad med den förra. Nära Helsingör, på en udde, står Kroneborg med väldiga torn och murar, en buse, som med sina kanoner beherrskar segelleden, och seglarek kommer således icke undan, utan att erlägga tribut. Selands stränder äro utmärkt vackra, fruktbara och leende. Här ser man lundar af bok, täcka gårdar i den rika löfmassan, enstaka trädgrupper på höjderna, gröna ängar och gula sädesfält, bjert afbrytande emot mörkare dälder. Sätt kikarer för ögat, och du ser kanonerna på fästningens vallar, rödrockarna med deras gevär, vagnen som rullar på vägen raed dammolnet efter sig, eller en smuck pige lustvandra i det gröna. Till venster i sundet har man Hven, märkvärdigt för det observatorium Tycho Brahe hade här, men hvilket nu ligger i ruiner. Längre bort i den blånande synkretsen ser man flera tornspiror uppresa sig. Det är det några mil aflägsna Köpenbamn. Gammalt folk vet att omtala, huruledes en gång vid en hägring, sällsynt i detta vatten, de sågo icke blott tornspirorna, utan hela den danska hufvudstaden, rikt belyst af ett magiskt sken, komma allt närmare, liksom flytande på den stilla vattenytan. Jag har hört den upplyste betraktaren af detta fenomen målande beskrifva det, och den enfaldige ännu med bäfvan tänka derpå. Vid samma tid bade nemligen en fantast förkunnat, att jorden just i desamma dagarna skulle förgås. Hvad kunde det nu väl annat vara, än att denna förstörelse börjat med Köpenhamn, som af en bemlig makt blifvit ryckt ur sina grundvalar och slungadt ut i sundet. Men en