Aftonbladet – 25 april 1842, sida 1

sat vid sin taffel. Han åt grönsallad, och detta var gräs i bondens ögon; han bar en spansk drägt med puffar af gult siden, och det, tyckte bonden, kunde ej vara annat än en söndrig tröja, der man stoppat halm i hålen. Nu är det ude med Kärnans herrlighet, kan man likaledes säga: der titta numera hvarkeno äungar eller kommendanter ut igenom dess gluggar. Men tornet står derföre icke obebodt, det bar invånare af ett annat slägte, som hundradetals bygga sina nästen der. Desse tyckas vara en privilegierad kast, som håller sig på böjderna, der de, under fättropet klas! klas! sväfva omkring i vida kretsar, hvarefter de ofta sänka sig ned på stadens kyrka, en skara tät och svart såsom cmörkermän; de öfverskyla taket, liksom kyrkan vore i fara, ropa sitt klas och samlas under den gyllene torntuppen. De äro mycket andryge, dessa kajor eller aallikorv, såsom de benämnas i Skåne. Det är icke många af dem, som öfvergifva det gamla tor net, för att här och der i den låga staden bygga sina bon. Ofta om sommarmorgnarna ser man en och annan pilt smyga kring Kärnan, derifrån han återvänder under lustiga bopp; ban gläder sig nämligen åt fångsten af en kajunge, hvilken tidigare lemnat när stet, än vingarna tillåtit. Nu skyndar den lille röfvaren bem med sin klas och låter klippa bonom i i tungan, för att låra bonom tala. Klas blir nu allt mera civiliserad, men beskylles i detta tillstånd för en liten svaghet, den han likväl delar med menniskobarpen. Han säges nämligen hysa ett stort begär till glänsande metall, och om man icke håller hans vingar väl stäckta, flyger han upp i något fönster, hvilket hän finner öppet, kniper behändigt en ring eller dylik småsak, som han kan taga i näbben. Men hvad mer än kojfångsten fröjdar barnets sinne, är att komma upp i tornet och betrakta det vackra landskapet. Kärnan är en temligen stor fyrkant, tvert afskuren, ditupp en trång vindeltrappa