Aftonbladet – 23 april 1842, sida 3

ften öfver hufvudet. Det visade sig dock, att ma misstagit sig i denna förmodan; ty snart uppdagade: det planen var att förnämligast få begagna den egen domen åtföljande rättigheten till en kolossal brän vinsfabrikation såsom hufvudindustri, och att ans sjelfva jordbruket mera som bisak. Gottlänninge är i allmänhet ingen bränvinsbrännare, utom hva till husbehof hörer, ja, det finnes på bela landet, mi veterligen, ej ett enda större bränneri, som inrättat eller eges af en infödd Gottlänning, utan hafva de som här idkat denna födkrok, varit från fasta lande öfverkomna industriförsökare, liksom fallet nu ä vid Romakloster. Ehuru jag är lutbersk prest, kar jag dock icke undgå, att anmärka det okristlig: deri, att den ståtliga klosterbyggnaden, med sin: herrliga pelare och höga hvalfbågar, nu är inrättec till ett fäbus, hvilket belgerån likväl icke ligger ar rendatorerne till last, emedan detta arrangemang va: vidtagit långt förut. Det vore i sanning icke under ligt, om i så fall en katolsk Nemesis hvilade öfver denna kungsgård. Ett konstbrännerii en förut okänd. oerhördt stor skala, drifves natt och dag. spanmål och jordpäron uppköpas, så mycket som kan öfver. kommas, och bländgade af en ögonblicklig vinst, förledas de omkring:iggande socknarne, till en omkrets af 4 å 5 mils genomskärning, att ruinera sin skog och i tusentals lass kasta cen under kungsgårdens bränvinspannor. På Gottland är det i allmänhet sedan längre tid ytterst illa handladt med skogen. Redan finnas många hemman, som sakna skog till ock med till nödig vedbrand. Huru ett sådant förhålleande mnedsätter ett bemmansvärde, behöfver ej nämnas. Romakloster kan således under dessa förhållanden icke betraktas annorlunda än som ett stort kräftsår, hvilket oupphörligt fräter omkring sig åt alla båll, dels genom att förstöra provinsens skog och med detsamma undergräfva jordbrukets bostånd, dels genom den giftiga och smittande finkelvätska, som dag och natt flödar utöfver Get sig beständig: utvidgande sårets kanter. Att icke nämna det djupa. moraliska förderf, som härigenom efterhand måste förberedas. Då likväl allt detta sker i enlighet med ordentligt kontrakt och gällande författningar, kan naturligtvis något lagligt klander dervid icke ega rum. Den förnämsta orsaken får man söka 4:0 deri att landsböfdingen icke, som andra embetsmän, eger kontant penningelön på stat, utan fått sig anslagen en egendom, hvars afkestning det naturligtvis måste ligga i hans intresse att få uppdrifva till det högsta möjliga. Det går öfver landet ett ellmänt tel, at Gotilands läns markegång årligen blifvit betydligt högre och icke sällan dessutom ef Kongl. Kammarkollegium förhöjd, sedan kontraktet om kungs-ården blef så uppgjordt, att landshöfdingen får uppbära arrendet, efter samma markegång; ty i arrendatorer nes hela ekonomi ligger, som äfven är visadt, att, på hvad vilkor som heldst, ej kunna lemna en enda kappe in natura, heldst det icke sällan lär inträffat, att hela egendomens spanmålsafkastning icke ens uppgått tili arrendebeleppet; 2:o att kronan på sin egen egendom, som dessutom bär det höga namnet af kungsgård, medgifver en industri, som den hos hvsrje enskild, så väl ur moralisk som ekonomisk synpunkt, anser med misshag. Då nu detta olycksdigra arrende lyder på 30 år. en tid, som är mångdubbelt mer än tillräcklig at: sprida klostrets bränvinskräfta över hvarje punit af den Golttländska jorden, så är det ej möjlist ett förbise det cundvikliga öde, som förestår. Det är väl sarnt, att gedan Hans Maj:t Konungen hitsändt Baires bok om nykterbeten, har Landshöflinger sjelf uppträdt som nykterbetsvän, samt, genom uppoffring af aptitssupen, sökt aöra en vacker föresyn och äfven lyckats att åtminstone till nemnet stifta ett nykterhetsförbund, (några ledsmöter lära numera deri icke fianas qvar mer än ordföranden sjelf och sekreterarens suppieent); och för allt dewua har Landshöfdingen som en äkta patriot sträfvat och arbetat, under det att hans egna rika iskomster, kanntals hvarje minut, flöda ur kungsgårdens brän vinspannor. Så !cker ödet ofta med våra ädtaste bemödanden här på jorden! Du förebrår mia i ditt sista bref, att jag vid förra biskopsvalet gaf Holm och vid det sista Bolmår min röst Jag får då siga dig, att jag gjorde detta icke uten vederbörlig påstötning med antydning att dessa just voro de män, som från högre ort önskades på denrna plate. Ehuru jag, liksom de flesta af mins medbröder, icke ens kände dessa personers namn förr än valet kom i fråga, så ensåg jag likväl för min plist att ära min landshöfding och icke göra bonom emot. Jag tror mig också kunna skryta a att hos miit Landshöfdingeembete stå ganska väl. Så fort jaz kommer in till staden, hvilket sker minst en gång i minaden, blir jag bums bjuder till middag. Du må tro hvad det smakar en sim pel bondprest, som blott är van vid bondkal2sernas finzel och bultöl, att få smörja kråset vid ettutsökt angkarlsbord. — P. 5. Ett ord unter Uns. Hvod tänker du göra med alla mina upplysningar? skulle du möjli:tvis ega något ackord i kikarn? Man talade för någon tid eedan om en statsrådsstol åt Ho henhausen. I så fall hjertans välkommen; på mig kan du räkna, men glöm icke att taga en fransysk köksmästare med dig. om du tänker verka någo! verkligt stort för landets framtida båtnad! RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. — Härom aftonen iskom i ett af poltiskontoren en person och begärde en sup med till:ugg Förvillad af den ofvanför porten uppsl!agna skylten trodde han sig vara på en restauration. Någon förtäring kom således ej i fråsa; men huruvida den vilsefarande fick någon ersittning i fria busrump. känner man ej. (Freja.) — En tjenstlös f. d. åkared:äng, vid namn