Aftonbladet – 22 april 1842, sida 3

mörda! j ären just ett par mordenglar, sade då er röst, som jag ej ännu hade märkt. Hvarföre skal man just mörda honom, då han är ung, hygglig och utan mMisstanka? Ian ni då inte nöja er met att plundra den stackars satan? Och är det då så nödvändigt att slå ibjel honom? Om det vore fråg: om att skåra halsen af en jude, eller klyfva huf vudskålen på en gammal ockrare, skulle jag viss icke säga ett ord derom, men jag samtycker ali deles icke att mörda denne yngling; jag två mina händer; så mycket ni vet., Denna förklaring besvarades med en skrattsalfva hvaraf jag fann mig föranlåten att begagna mig Jag fattade således en spänd pistol i hvardera han den, och nedsteg helt sagta utför trappan med Blainer Vid min sida. Jag kunde likväl ej und: komma, utan att passera köket, der röfrarne ord vexlade. Förtviflan ökade mitt mod, och jag beslö att försvara mitt lif till det yttersta. Blainer tyck: tes fatta min afsigt, ty han nedsteg lika sakta oci höll sig tätt intill mig. Jag nedkom till foten a trappan, utan att man blifvit mig varse, och stan nade der ett ögonblick, att se mig bättre före oc observera fienden. Jag såg fyra karlar stående fram för spiselaen, med ryggarne vända åt dörren, oci ännu i full öfverläggning om svårigheterne vid at skänka mig lifvet; värden svor en gruflig ed, att de var oundvikligt att döda mig, och som han syntes stör re och starkare än de andra, sigtade jag just så, at han skulle få å minstone en af mina kulor midt i genom lifvet. Länge betänkte jag mig ej, och mer ett utrop: Busspå! Blainer! störtade jag fram köket, sam! afsköt mina båda pistoler. Hvad son vidare tilldrog sig kan jag ej beskrifva, allt hvar jag minnes, är, att min hund rusade som ett lejor på röfrarne, att min värd föll, och att jag kom ut friska luften med min Blainsr. Jag roade mig ej med att vänta der, kan ni vä tänka, för att undersöka min seger; jag ilade utu