Aftonbladet – 22 april 1842, sida 3

Biainer tycktes likväl ej vara lugn; han började i sin ordning att undersöka rummet, och sedan han flera gånger gått till den lilla stängda dörren, såg han på mig liksom han velat bedja mig se efter hvad som var derinne. Jag steg upp, tog ljuset, och lyckades, dock med någon svårighet, att öppna den nämnda dörren, men hvad jag der såg väckte min fasa. Uti em vrå var en mängd stelnad blod fasttorkad på golfvet, uti en annan låg några blodiga klädespersedlar, en hatt och en stor knif, äfven blodig; blod öfver allt! Blainer såg ångo på mig och morrade sakta, liksom bade äfven han ryst för de brett, hvarom allt vittnade för våra ögon; han vinkade med svansen, tryckte sig intill mig närmare, under det jag smekade honom, och tycktes säga: Jag skall ej öfvergilva dig. Den förskräckliga upptäckten verkade genast hos mig det beslut jag borde taga, att utan dröjsmål Jemna denna mördarekula. Jag nalkades fönstret, för att se om jag den vägen kunde, utan att blifva röjd, undkomma, men dertill var det för omsorgsfullt fastspikadt; jag gjorde likväl den angenäma upptäckten, att yrvädret hade saktat sig, och att det började klarna i öster. Sakta öppnade jag dörren för att lyssna hvad som tilldrog sig uti nedre rummet, och min bestörtning ökades, då jag hörde ljudet af tre eller fyra röster, samt vid nogare uppmärksamhet blef öfvertygad, att deras samtal angick mig. Alla voro ense om att plundra mig, men de tycktes något stridiga i beslutet om miti öde derefter. Nästan alla, och ibland dem igenkände jag äfven värdens röst, voro af den tankan att mörda mig. Lappril sade en af mördarne, med en röst som genomträngde min själ med fasa, de döda berätta ingenting, och ingen vet hvar man gräfver ned ett benrangel. Säkerligen skall man tro att han omkommit under yrvädret; jag voterar derföre att vi döda honom. — Det tycker äfven jag, tillade en annan. — Ja, döda! alltid