Aftonbladet – 22 april 1842, sida 2

NS RUIDEENTINTNNE ATS EEE ANNA ru kunde jag väl tänka på något annat än vår kärlek? Marie var ju der, hos mig, hon var ju så sod, så vacker, min lilla Marie! hon var ju så uppmärksam på sin mors minsta önskningar, och med allt detta var hon ju, ganska påtagligen, litet kär uti mig. Ja, verkligen voro icke de få ögonblick, jag tillbragte i det lilla sällskapsrummet, ibland de lyckligaste i min lefaad. Vi voro båda unga och älskade hvarandra med hela den första ungdomens oskuld och liflighet. Marie blef min bustru och vi tillbragte sedan tillsammans många lyckliga år, ända till det ögonblick, då den Högste hemkallade henne till sig! Tiden stannar aldrig för någons önskningar; detta erfor jag hos Marie, då jeg vid hennes sida hörde klockan slå fyra, från kyrktornet. Jag hade en lång och mödosam väg att fara, och det var så mycket nödvändigare att jeg tänkte på hemresan, som allt tycktes båda en stormig afton. Marie bad mig, med sammeanknäppta händer, dröja i staden öfver natten, men jag vågade ej samtycka dertill, emedan jag om morgonen derpå hade några angelägenheter att afsluta i Welspool; du ser således att jag måste re3a. sade jag till henne, Ack! hvad jag önskar, att du kunde dröja, kära Morgan,, sade den goda flickan, under det jag tryckte hennes händer i mina; yrvädret blir förskräckligt i natt, derom är jeg säker; det är fasligt mörkt, och vägen öfver bergen är så farlig! Blir du icke qvar i staden, Morgan ? Bed mig icke derom, söta Marie: du vet att jag helt bittida måste vara i Pool. Är jag icke dess. utom så van vid denna vägen, att den ej är så farlig för mig? För öfrigt skall jag tänka på dig, min älskade Marie, och denna tanka skall förjega al ledsnad från min rega. — Nå! gör som du vill, men låt mig åtminstone knyta ännu en halsduk om din hals, det är så kallt. Det stackars barnet följde mig ända till porten för