Aftonbladet – 20 april 1842, sida 3

JANGÅENDE DEN SEDNASTE REGLERINGEN VID TULLSTATEN, innehåller sednaste numret af Landskrona tidning några betraktelser, som synas förtjenta att meddelas, då ämnet blifvit bedömdt med den närmare kännedom om vissa förhållanden, som på stället kan antagas äga rum, uti den del, som angår Skånska bevakningen. Vi kunne naturligtvis icke afgöra, huruvida författaren har rätt i allt hvad han yttrat, men han synes med en ganska-riktig blick bedömt saken i det hele, eller sjelfva systemet att göra Tullverkets stat till en hjelpkassa åt militärbudgeten, likasom flere andra brancher förut i detta afseende fianas anlitade. Artikeln lyder som följer: Vid innevarende statsreglering med tullverket, har kustbevakningen i Skåne, på distriktschefen, öfverstlöjtnant L. A. Prytzs försleg, blifvit mer än tillbörligt favoriserad; så har t. ex. kustchefen: i stället för den förut uppburna respektabla summan af 700 Rdr Bko, erhållit 900 Rår, utom 42 procent af kronans behållning i böter och beslagareandelar; kustsergeanten: i stället för 245, nu 550 Rdr; kustvakter till häst: förut 546, nu 400 Rdr, samt kustvakter till fot: i stället för 2435, nu 300 Rdr Bko årligen. Dessutom har personalen inom Landskrona tullkammardistrikt, utgörande kuststräckan från Råå till Lödeköpinge, ökats med 8 kustvakter till fot, så aft ifrågavarande aktningsvärda korps, inberäknadt en jaktuppsyningsman, med 600 Rdr, samt 4 jaktbåtsmän, å 200 Rdr hvardera, hkädanefier kommer att utgöra 44 personer, hvilkas bestämmelse är, att bevaka en väglängd af 3!, mil; och för detta sitt kända välförbå!lande uppbära af staten den fila, obetydliga summan af 45,050 Rdr Bko årligen. Man borde förmoda, att, med denna uppoffring, en stark bom vere satt mot smuggleri å förenämnrde kuststräcka, men i verkligheten förhåller det sig icke så, tvertom förspörjes ej sällan, att större varulossningar försiggå utan serdeles hinder å bevakningens sida, och kännare vilja veta, att enahanda förhållande eger rum inom de öfriga tullkammardistrikten. Hos en redbar och duglig karl åstadkomma goda lönevilkor och ekonomiskt oberoende: verksambet och nit för tjenstepligters uppfyllande, men hos äfventyraren: benägenhet till lättja, spel och dryckenskap; dock lärer ifrågavarande lönetillökningar skola utgöra en balsam för de sår, som ofvan bemälde chef egenmäktigt tillfogade kustbevakningen, då han, för nära tvenne år sedan, genom utfärdandet af en så kallad aInstruktionsbok, ställde kustvakterna i kategori med gemenskapen inom armeen, med åsidosättande . af ordalydelsen i Kongl. brefvet den 41 April 18535, angående deras förändrade benämning, m. m., hvaruti Kongl. Maj:t behagat i nåder förklara, att dej då redan anställde kustuppsyningsmän bibehöllos vid sine förunnade öfverbetientsrättigheter. Öfver nämnde aInstruktionsbok var väl ett slags klagomål å bane, men hvilket, narraktigt nog, stamplades som myteri, hvadan hela seken, bufvudsakligast genom maktspråk å ena, samt fruktan och brist på hållning å andra sidan, förföll. Hade den deremot blifvit klokt och lagligt behandlad, torde ett skådespel, liknande! det bekanta Cronstedtska, blifvit en sannolik följd. Resinspektoren inom provinsen, med 4060 Rdr Bko årligt arfvede, är äfven härstädes förlagd, men, oaktadt personalens talrikhet, höra större beslager nu mera till sällsyntheterna, också lärer herr majoren och riddaren icke låta tjensten genera sig oftare än fyra gånger på året, nämligen då han skall qvittera sine qvartaler; följaktligen är ban oförhindrad, att utan afbrott fortsätta sin mycket förnäma och tillika A-drande korrespondens. Imedlertid, och sedan postförvaltaretjensterna på sednare åren blifvit otillräckliga sinekurer åt meriterade militärer, som förvärfvat sjernan och grånat under fredens ädla mödo, synes planen vara att insmugia desse skötebarn på tullverket, dels som distriktsehefer och reseinspektorer, dels som kustchefer, etc. Tullkammareoch hamnbevakningspersonalen härstädes är deremot hvarken för talrik eller för högt aflönad, den består af tuilförvaltare med 900 Rdr lön, samt 50 Rdr i jaktoch båtlega; öfveruppsyningsman med 400; sex vaktmästare med 210, samt två roddarkarlar å 460 Rdr hvardera, eller tillsammans 2930 Rdr Bko. Tullksmmareföreståndaren. som icke bestås något skrifvarebiträde på stat, hvilket likväl är bändelsen med de flesta sjötullskamrar, och vore äfven här af behofvet påkalladt, måste således ensam handlägga . alla expeditioner så väl å embetsrummet, som i packhuset, och för dessa, icke allenast trägna, utan jemväl ansvarsfulla göromål, bar han icke större lön än kustchefen, hvars egentliga bestyr består deruti, att till distriktschefskansliet en gång i månaden insända förslag öfver korpsen, med rapport om timade förändripgar, och lika ofta å tullkammaren emottaga sine underhafvandes afiöning, med utdelninesiista derå, samt återställa den sednare qvitterad. Öfveruppsyniogsmannens åliggande är, att öfvervara inoch utvisitationer å ankommande och afgående fartyg och båtar, att hefva uppsigt öfver lossnizgar och lastningar, att postera vaktmästarna och ordna patrulleringarna inom stadens territorium, att öfvervara oeh attestera vågoch packhusförrättningarna, m. m., och, oaktadt allt detta, har han likväl 1350 Rdr mindre än kustsergeanten. Vaktmästares och roddarkarlars lönevilkor äro jemväl alltför små, och blifva det ännu mera vid jemförandet af dessas göromål mot kustvakternas. : Ordinarie löningsstaten vid bärvarande tullkam mare uppgår sammanlagdt till 47,980 Rdr Bko årligen, och bruttobeloppet af statsverkets andel i intraderna utgjorde t. ex. för år 1834: 17,946, 1833: 03 970: 40, och 4836: 13,507 Rdr 9 sk., hvilket i medeltal årligen gör 18,908 Rdr; alltså kan, under närvarande konjunktur, någon serdeles behållning för staten icke vara att påräkna. Hvad annat än vårt ibärdiga prohibitivsystem är nu orsaken, att dessa parasiter på tullinkomsterna äro till; kanske tror man möjligen med detta system kunna upphjelpa fabriksindustrien, då ingen täflan med andra än inländska fabrikanter ifrågakommer, bvilka Deg veta att gemensamt hålla priserna uppe för konsumenten, så vida icke en lyckligt försiggången insmugling af utländska manufakturer någon gång gjorde ett streck Ji räknoingen för våra inbemska tillverkare — hvilka just borde sättas i nödvändighet att konkurrera med jutländningen; detta vore i längden säkerligen den bästa driffjädern till våra fabrikers uppbjelpande — då blefve behofvet af en sådan märgd tullbetjenter öfverflödigt — och då vore tullafgiften hvad den: borde, en reel statsinkomst, hyilken nu, snart sagdt, genast förtäres. Måtte Rikets Ständer vid en blifvande riksdag behiorfa dofta Arh mara I.4:tLte Innan do näraenda sam