Aftonbladet – 20 april 1842, sida 2

en sådan önskvard fullständighat u!i vårt kavalleris bildningsonatalters anordning varit, som j:g nedanföre kommer att ådagalägga, hittintills i sjelfva verket mindre saknad, och således intet binder till kavailerivepnets framskridande utt brukberhet m. m. semt en för pycket supponerad utgångspunkt tilk Je anmärkningar, som Götheborgs-rofereaten gjort, såväl mot undervisningens riktning vid kavaileriet, som mot samma vapens tilistånd i det hela. Jag vill i an!edning häraf enföra och besvara Götneborgsreferentens yttrande om undervisningen, hvarom han, med en sorts förurdran söger: att den är alldeles densamma för en kavallerisom infanteri-officer, eturu hver och en torde inse den himmeolsvida skilned som är i praktiken emellan dessa vepen, och i kännedomen sf deras praktiska användande m. m. Den 8! Götbesorgs-referenten åberopade likheten i undervisningen gäller den allmänna thecresska, som föranleder kompetens till officers befordran inom militäryrket, eller som omfattar den elementära kännedomen sf militär-vetenskaperne, som bör byar cfficers-kandidat, och som således b: brarje speciel eiler praktisk undervisning, Den sistnämnda kan, i synnerhet vid kavalleriet, sj komma att tillhöra omfånget af de vanliga undervisningsverken, emedan denszmma, såsom utg gen specialitet tillhörande detta yrke, mn praktiskt förvärfvas, och är just derföre himmelsvidg ski!jd från och oberoende af den likbet som kan finnas u!i en för alla vapen fastställd allmän theoretisk preilminär undervisning. Hvad åter kännedomen af ett vapens praktiska användande vidkommer, så är densamma alltför aflärsen från en nyss utnämnd officers möjiga erfarenhet, ott rimligtvis af honom kunna till någon fullständighet pretenderas, eller Ingå I beräkningen af hans föregångna undervisning. För honom erfordras hufvudsakligen en undervisning, som motsvarar bens verkningsvidd, och den för hen genom den s. k. gradpasserirgen, hvarunder han kan undervisas och examineras i alla ticrsiciiizganden från den gemene mannens till och med officerens. Den större eller omfatiande förmågan att använda eit vspen, som i praktiskt språk kalles, utt förstå (vapnet) det, fordrar, jemte studier, en långvarig bandläggning af alla de:s deteljer, oeh beror, om den skall blifva utmärkande, af en sjelfundervisnings-(reftexions) förmåga, som ej är allom gifven. Hvad den af Götheborgs-referenten anförda mening angår, att en kavellerioch en infanteri-cfficer Bu läser mer fortifikation och artilleri, än han någonsin kommer att behöfva, kan jag ej dela, efter det är lika svårt att förutse hvad en person, hvars verknigskrets kan blifva en högre befälhafvares, kan komma att behöfva i sagde vetenskaper, som att det nu stadgade belopp är ett minimum af en ufficers grundkunskaper i dem. Att följden af den allmänna cfficers-examens genomgående skulle, som Götheborgs-referenten anför, blifva, att eleven derefter behandlar och anser, som besvärlig och onödig bisak, all vidare undervisning i detaljerna af sitt fack — är eti gfter min åsigt, alltför befängdt resultat af bildning, för ett kunna på allvar menas, och bör icke heller bära sig1verkligheten, emedan, som vi veta, så är dot icke eleven (den unge officern), som bestämmer de fordringar, man har på hans tfonstefärdighet — då deremot skyldigheten att uppfslla dem är hans lott, och följderna af hans försummelser skulie, uzder duglig ledning, vara alltför känbara, för att cj taga från honom så barnsliga och narraktiga griller, som de af Götboborgs-ref. omnämnda. Alven hästvården har hägrat för Göthceborgs-ref:s ögon, och med den står det alldeles rasande till efter hans syner, emedan deri, gom Götbeborgs-ref. påstår, saknas all kännedom, och den skol! lemna helt och bållet i gemeno mans händer!? Månne Götheborgs-ref. tar illa upp, om vi pruta något sf hans förenärsnda suppositioner? Jag skall i sådant afseende anföra hvad j2g vat om hästens behandling och vård vid vårt kavalleri. Kännedomen om hästens behandling och vård inhemtas vid rekrytoch korporals-skolor, under gradpassering och vid ridskolor; inrättningar, som vi ännu äga eller nyligen ägt, och vid hvilka just den ifrågavarande detaljen ej blifvit förbisedd. Kännedomen deri saknas således icke helt och hållet, och ou mera kunde preienderas — är en annan affär. Den alldagliga hästskötseln sker efter gifna föreskrifter, gemene man fullgör den vanliga stellvårgen, cfficern besörjer, att den utföres med ordning och på ett efter behofven lämpadt sätt, och vwveterinär-likaren handhar sjukvården och observerar alla till hästens trefnad bidragande omständigheter. När man nu härvid tillika erinrar sig, alt gemena mannen som. officeren äro oftast erfarna och gamla män uti yrket, att veterinär-läkaren är examinorad i sin sak, och, i följd af sin praktik, ofta utmörkt duglig, så tyckes denna detalj af yrket vara vårdad tiliräckligt nog, för att ej, som Götheborgs-ref. siger, gå för em slump! Såsom ett litet upplysande bidrag till kavalleriofficerarnes bildnings-historia, intill närvarande tid, uti den delen deraf, som rörer Hästens dresyr och behandling, kan jeg med nöje anföra den håg, som lifvsde det nyare befälet, att hesöka f. d. Flyinge stuteri och dermed förenade ridskola, Hofstallmästaren Ad. Ehrengranath gaf, som i Sverge kunnigt år, under sin långvariga administrations-tid af sagde stuteri, derstädes urdervisning uti de delsr af hästens dresyr och behandling, som tillböra beridaren och fäåli-ryttaren, och det är lika bekant, att denne utmärkte och förtjerstfalle mannens undervisning begagnats af en sådan mängd officersre inom kavalleriet, att detta vapen med fog ej kan sägas hafva saknat ett tillräckligt antal sujetter, med den grundligare elemontära bildning i omförmälda del af yrket, som erfordras för en fortgående, egen och sjelfständig praktisk utbildning. Resultaterne deraf hafva icke heller uteblilvit — ty den, som följt och deltagit uti vårt kavalleris öfningar under loppet af de sistförflutna 20 åren, kan ej undgå att orkänna den utmärkta färdighet, detsamma nu, mot förr, äger uti enskilda ridningen, eller sjelfva vilkoret för et kavailleris duglighet, och der vapcets ekonomiska organisation ej inskränkt undervisningen deruti, står ifrågavarande fördighet i bredd med hvilken jemförelse som helst. k Det är nämndo stora mästare och oförgätlige läs rare, som den sanne kavalleristen uti sitt minne tacksamt hyllar för hvad han nu med stolthet anser för sin utmärkelse. Ur hans skola utg!ck andan för Ridning; och hans kraftfulla allvar, i förening med bangs klara uppfattning af ridkonstens tillämpning, gaf undervisningen deruti den ändamålsenliga rigtning, som genast hopträffar med praktikens fordringar, och som gjorde, att eleverne icke arsågo ridkonsten som blott ett Nöjsamt tidsfördrif, utan så