Aftonbladet – 20 april 1842, sida 1

ggatan; i Eryddboden i hörnet af Drottningoch Fredsdet; i F. BASTMANS uti huset Ag 9 i hörnet af Hornsdes det att gömma sig, och derigenom undgå döden. Den 2 November skickade Sir William MNaghten, Engelske ministern, hvilken bafann sig hos de ungefär 5 Engelska mil från staden kantorerande Brittiska trupperna, ett bud till Schah Schudschah; och bad honom om tillåtelse, att få skicka brigad-generalen Shelton med 2:re regementen och en trupp artilleri till citsdellet i Kabul, Bala Hissar, der Schahen hade sitt rosidens, för att derifrån beskjuta staden med bomber. Den begärda tillåtelsen lemnades, och staden besköts. Förbittrade häröfver. an grepo insurgenterne den befästniog, hvari Brittiska krigs-kommissariatets förnämsta förråder funnos, och som låg emellan staden och lägret; den försvarades icke med någon kraft, och blef snart intagen. Denna förlust var för trupperna af de fördertligaste följder, ty i lägret fanns då icke mjöl för mer än 2:ne dagar. Afven ett annat fäste, med kommissariatsförråder, fö!l snart derpå, efter trenne dagars hårdnackadt försvar, i insurgenternes bänder, och sålunda fann sig armåen plötsligt beröfvad nästan alla lifsmedel, 200 rail aflägsnad från Irdus-floden, midt ibland en fanatiserad Mahomedansk befolkning. Trupperna synas härigenom hafva allte!es förlorat modet, och till allt detta kom ytterligare en meningsstrid emellan Brittiske befilhafvaren, general El phinstone, och ministern Sir W. MNaghten, af hvilka den sednere yrkade att gå anfallsvis tillväga, då deremot generalen, med ådercpande af det sjunkna modet hos soldaterne, envisades att blott hålla sig på defensiven. Imedlertid blefvo dock, i följd af ministerns pådrifvande, eit par fästen i grannskapet anfallna och intagna, i hvilka man fann nigra lifsmedel förvarade. Men derijemte inträffade urderrättelse, att flere korpser Afghaniska truppar; hvilka blifvit upprättade för Schah Schudschahs tjenst och voro fördelade kring landet, sedan de mördat sina Brittiske befälhafvare, lupit åtskils och upplöst sig, hvarigenom härens redan fallna mod sjönk ännu djupare. Inediertid föreföllo alla dagsr träffaingar, än med framgång, än tvertom. De båda Engelska regemen!terna drogos tillbaka till lägret från Bala Hissar, och ministern yrkade på nytt, att ett kraftfullt anfall skulla göras på staden Ksbul; men generalen stod fast vid sin åsigt, och förklarede, att alla dylika anfall skuile tjena till ingenting, Trupperna blevo imedlertid alltmera modfällda, och vid ett tillfålig drefvos de af fienden, efter 3:ne timmars strid, åter tillbaka in i lägret, hvilket säkerligen redan då skulle bafva fallit i Afgbanernes våld, om deras befälhafvare, Osman Cran, chef för Gilzi-stammen, vågat storma förskansningarne. Biott emot kontant och dr;g betalning, och nattetid, kunde trupperna skaffa sig det mjöl, de behöfde för sitt lifsuppehälle. Man sökte ru en utväg i förslaget, att koneentröra tråppersa i det starkt befästade och, såsom det synes, väl provianterade Bela Hissar; men öfverbefälbafvaren åberopade åter truppernas modlöstoet såsom skäl emot denna åtgärd. Han drog till och med de sista ännu i Bila Hissar statignere.de Brittiska trupperna tillbaka till lägret, och öfverlemnade derigenom Schahb Schudschah helt och hållet åt sina egna rossurser. Iasurgenterne som hade fått veta, att undsättning var på vägen från Kahdsbsar (det var brigaden MLaren, men hvilken al den djupa snön tvingsdes att återvända) syntes derigenom blifva benägna för underbandlinger om Engelska truppernes aftågande, och ministern gaf dertill, ehuru ogerna, sitt samtycke, då han erfor undsättnings-korpsens återtåg, och öfsertygat sig om omöjligheten att erhålla undsättning ifrån general Sate i D:chellalabad, eller ifrån Indus. Konferenser blefvo nu hållna, och Sir W. MN:-ghten uppsatte ett förslag till öfverenskommelso, på Persiska språket och, såsom det säges, i 20 artiklar. Den afsatta konungen Dast Mohameds andre gon i ordningen, Mahomed Akbar Chan, som, sedan fadren lemnat sig i Eagelsmännens våld, hållit sig förborgad och sedermera flyktst från Aghanistan, hade imedlertid ankommit till Kabul, och tog del i underhandlingarna. Inssurgenterne visade sig mycket benägna att låta de Brittiske trupperne få aftåga, och yttrade detta i flare sammankomster, som höllos utanför lägret. Den 22 December kom ett bulskap från Åtsbar Chan, som inbjöd Sir W. MNoghten till en sammankorzst föjande dagen. Ministern begaf sig till det utsatta stället, åtföljd af kaptenerne Lawrence, Trevor och M Kenzie. Men knappt hade Engelsmännen varit der i 5 minuter, förrän, på ett gifvet tecken, allesamman blefvo gripna och tvungna att stiga till bäst, hvardera bakom en Giz!-chef. Ministern gjorde motstånd och blef dödad, äfvensom kapten Trevor, hvilken åter sprang ned från bästen, på hvilken man sait honom. Mördarne skola, enligt hvad Afghanerne påstå, hafva varit s. k. Gezibs, d. v. s. fanatiker, hvilka utgifva sig för Guds soldater, och om de falla i träffaing kallas Schudihs, martyrer. Sir Williams lik blef rysligt missbandladt, och hans gemål skall förgälfves bafva erbjudit stora summor för dess anständiga begrafning. De båda andra offcerarne räddades derigenom, att G.zhs fruktade aut träffa de Aghaner, som sutto framför dem på hästarne. Sir Williams mördare är, enligt andra berättelser, Akbar Chan, som äfven sjelf skall hafva skrutit öfver denna gerning. Major Pottinger, känd för sitt tappra försvar af Herat, träddo nu i spetsen för de diplomatiska affärerna, och fortsatte de afbrutna underhandlingarna. I följd af den öfverenskommelse, som han afslöt, lemnmade trupperne den 6 Januari lägret, och omedelbarligen efter deras aftåg blefvo alla byggnaderne i kantoneringarna förstörde och uppbrända afinsurgenterne. Snön lig nio fot djup, då trupperne uppnådde det 3 mil från lägret liggande Bihgroma. Nu visade sig Akbar Chans förrädiska planer i full deger. Hsn hade utsändt emissarier åt alla håll, för att uppbåda invånarne i massa i de trakter, genom hvilka trupperna måste tåga, på det da måtte talla öfver och utrota Engelsmännen. Han sjelf, som åtogit sig att eskortera den Brittiska korpsen, förstod att ställa sakerna så, att Esgelsmännen endast kunde taga nattläger på sådana ställen, som syntes honom passande för bans förehafvande. Den 7 om aftonen inträffade trupperne i Barechhar, der deras 3:ne bergskanoner fråntogos dem, sedan arrier-gardet hela dagen varit i strid. Den 8 blef truppernes läger helt och hållet omringadt, och det visade sig nu tydligt och klart, att om de skulle upppå D:chellalabad, så kupde det endact eka nå det sättet, att de slogo