icke längre bör få klyfvas, de arfvingar, som icke erhålla sin del i; jorden, måste utlösas genom penningar af den ene arfvingen, som blir vid hemmanet? Blir väl då dennes i samma förhållande skuldsatta tillstånd en smula bättre, oaktadt det mindre synes för den ytlige betraktaren, som ser honom sitta med en större hemmanslott, och dermed, ganska engladumt, håller honom för burgen? Kan man icke någon gång uppvakna till det enkla erkännandet, att enär det är och blir en sanning, att en absolut fullkomlig klokhet gifves ingenstädes, hvarken hos den ena menniskan eller den andra, hvarken hos bondeklassen eller herreklassen, hvarken hos dem, som skola stifta lagen för hemmansklyfninsens gräns, eller hos dem, som hafva sina hemman att klyfv2, det bästa då måste vara, attlåta hvar och en obehindradt hushålla med sitt, bäst han gitter och förstår; samt ifrån styrelsens sida ingen annan åtgärd vidtaga, än blott den, att genom folkuppfostran gifva menniskorna så mycken och en så god undervisning, som möjligt; ett medel,hvilket både är det bästa att använda emoi ekonomiska, liksom alla andra faror i dylik väg, och tillika är det eada utförbara. Heia tanken om en lag för besuttenheten, då dermed menas, såsom det måste, en egenskap att vara bärgad, förfalier till en politisk di:öm, så fort icke tillika Skuldsättning kan genom samma lag förhindras. Ty måttet af jordstyckets större eller mindre vidd utmärker, utan skuldfrihet, ingenting rörande egarens besuttenhet. Visserligen veta vi många bönder, som fått gå ifrån sina hemmansdelar; men vi kunna lika lätt uppräkna esare af stora gods, som icke på dem kunnat slå sig ut, emedan egendomen varit behäftad med inteckningar till: så stort belopp, att räntan, som årligen betalades, lemnade ingenting öfver åt den nominella godsinnebafvaren. — Längre ned i samma Bi förekomma några utfall emot den nyss utkomna 53:e delen af Gabridle, hvilka från Biets sida äro mycket begripliga, då nan vet, att dess parti gjort politisk förföljelse emot denna romans författare till en kär sysselsättning. Således finner Biet i Gabricle alideles orimligt, att en baron, som duellerat, kan förhjelpas på flykten och erhålla pass för att undkomma; liksom alla dagars erfarenhet icke visade, att personer, efter utöfvade gerningar af den tvetydigaste natur, blifvit tagne under armarne och förhulpne ur landet; hvarvid, bland annat, visst mer än en gång passerat, att personer i sjelfva Ludvig Filips stäliming skrifvit handbref till rekommendation utrikes. Att brudpar på samma dag, som afresan sker, låta viga sig och underskrifva äktenskapskontrakt, vet Biet icke heller vara rimligt; fast icke blott all teateroch romanlitteratur derom kan förtälja så mycket Biel behagar, utan ock det verkliga hfvet, serdeles i söderländerna, derpå gifver tillräckliga exempel. Samma kan man säga om den psykologiska omständigheten, att grefvinnor, sådana som en Amensaide de Tirlemont, hyst kärlek till srefvar, sådana som en Hyacinthe de Ruonville, hvilken väl var en bof, men dock alltid af la haute volge. Huru många förälskade sig icke i Rinaldo Rinaldini? huru många fröknar och grefvinnor hafva icke brunnit af kärlek till prinsar och chevalierer, som genomstungit eller förgiftat sina motståndare? Medeltidens riddare att förtisa, som aldrig saknade förnäma och sköna frunlimmers ynnest, för det, ait de begått grymheter. Slutligen förekommer i Biet den kuriagiteten, att det funnit täcka och behagfulla taflor, serdeles mot slutet af romanen, och isynnerhbet hufvudpersonen Gabrib!es karakter väl genomförd. Det har ej haft det ringaste att anmärka vid abelns machineri eller händelsernas inre kombination. SATTE SULAKE EN