Aftonbladet – 19 april 1842, sida 1

evigt förenas, begagnade den sednare doktorns bemresa till sin fädernestad, för att följa honom dit och emottaga sin välgörares testamente. Med innerlig tacksamhet ihigkom hon den besynnerlige, men ädelsinnade mannen, och hon och Rästerer förvånades icke litet, då Oskar berättade för dem, att han sett lord Castelcaunt, klädd som en simpel tysk landtman, i Algier. Doktorn gladde sig i synnerhet öfver denna nyhet; ty mot lordens onda, äfvensom mot allt själens lidande, ges intet bättre läkemedel än arbete och verksamhet, och bland alla sysselsättningar, man i sådant fall kan välja, är åkerbruket säkert det bästa. Han skulle helt visst i den grofva rocken känna sig lyckligare, än fordom midtibland sin rikedom. cJag vill akta mig, sade Rosa, aatt det arf, han så ädelt lemnat mig, icke måtte smitta mig. Jag skall visa min tacksamhet mot Gud för denna lycka derigenom, att jag skall täfla med honom i välgörenhet., aGör det, mitt barn, sade läkaren, och du skall i belöning derför åtnjuta ett själslugn och en inre glädje, som öfverväger alla jordiska egodelar.; Utan serdeles svårighet legitimerade sig Rosa såsom rätter arftagerska efter lorden; men vissa lagens formaliteter drogo likväl ut på tiden, så att man kom till November månad, innan allt var afgjordt, och hon, i sällskap med doktorn och hans fru, kunde anträda återresan tili Mannheim. Efter tre veckors förlopp stodo hon och hennes älskling inför altaret, dit den faderliga välsignelsen följde dem.