Aftonbladet – 18 april 1842, sida 1

och från Algier samt vistandet derstädes, och om han äfven var bergad för den närmaste framtiden, såg han sig likväl nödsakad att taga af det lilla kapitalet. Han hoppades kunna draga nytta af tidsomständigheterna och sökte nu a militärisk anställning i fåderneslandet, som han förut försmått. Innan han likväl kunde besluta att binda sig genom någon tjenstebefattning, ville ham ännu en gång se den älskade. Han insåg väl, att detta icke fullt öfverensstämde med hans sista bref till Rosa; men han ville ju blott skåda henne en enda gång, om äfven osedd af henne, för ati sedan med ny kraft och nytt mod störta sig i lifvets vågor. En sådan svaghet var lätt förlåtlig hos den unge mannen. Hvem har icke någon gång i ungdomsåren blifvit sina fastaste föresatser otrogen? Och har icke det af lifvet qvalda hjertat behof att bada sig i den rena kärlekens varma vågor, för att kraftigare upplåga i ädla beslut och modigare bära de bördor ett hårdt öde pålägger? Oskar reste derföre till den sydtyska provinsstaden, der han förliden vinter återfunnit Rosa Alberti. Han ville se henne, okänd af henne — ty Rosa skulle ej kunna förebrå honom en dylik svaghet —se henne på teatern, ville vederqvicka sig af hennes åsyn, ville utförska, om hennes ställning var någorlunda angenäm, eller, i anrat fall, om han möjligtvis kunde mildra den. Slutligen framskymtade i det blå fjerran tornen i den å:driga staden, och ur de täta husmassorna höjde sig stolt och majestätiskt den gamla borgen, från hvars fönster mången tysk