Respondens alltid råste ha rätt. Oviss om Regeringens talorganer, de personer dem det tillhör a föra dess talan, skola besvara min nedanstående: fråga, är jag dock ganska viss på, att om do e göra det, kommer ej deras tystnad af brist på em advokatorisk och casuistisk rutine i dylika frågor behandling, utan deraf, att de anse sjelfva saker som en småsak, ej värd att upptagas hyverken fråga eller svar. Som jag imedlertid omöjligen kan stanna på halfva vägen, se här hvad jag egentligen. har att säga. Huru öfverensstämmer det med Regeringens my ket renommerade vård om nationens (som också dess eget, rätt förstådda) väl, att på denna återkasta såsom oduglingar, hvaribland äfven krymplingar dess gardister till häst och fot, som blifvit sådana. under deras stundom korta paradtid och som, a f skedade på samma sätt ungefär som det bortkastadeskalet af en urpressad citron, komma att tigga bröd vid den dumma bondens dörr, mot hvilken de förr, under deras hjelteålder, voro rät ikaxig och bålstora, såsom det anstår sådana herrar vara. I fall, som det säges, den kungliga armåenm således äfven de kungliga gardena, bekostas af Iam det, för att betrygga dess yttre, politiska sjelfständighet — hvilken ju företrädesvis kunde kallas des kungliga — icke bör derföre den inre ordningen nationens husoch hemfred, så till sägandes, jemte de flestes temligen knappa lefnadsförråd, lida intrång af en hop ömkryggar, som gardesregementerne år. ligen afskeda, årligen ersatt genom en ny upplaga: hvilken manövrer, för den som är lycklig nog att. kunna se allting, både högt och ligt, med ett poetiskt öga, torde kunna allegoriseras under bilden a den stora ormen, som hvarje år byter om sitt gran— na präktiga skinn. Om sjelfva dessa ömkryggar deremot skulle väl ingen menniska kunna tro, at de tjent konung och fådernesland, så vida hennes tro blott berodde af hennes rena idealiserande förnuft; men hvad hyarje menniska kan se på dem, ir att Regeringen visar precist samma klokhet på sin egen värdighet, som månhet om sina underså.ares väl. föl ————