Aftonbladet – 16 april 1842, sida 1

Var det kärlek, var det andakt, eller snarare en innerlig förening af bida känslorna, som wid denna relits åsyn genombäifvade hence? De visste hon knappt sjelf; ty det sköna hufvud, den en gång tillhörde, och som länge sedan försvunnit, hade omgifvits af ett så mysliskt sken, att Gabriela instämde i Krumm; moning och zserna sökle det i en afligsen verlds rymder. Hucu ofta hade hon icke i den stilla natten sådat upp till stjernbimmelen, drifven af längjan efier den frånvarande! Huru drogo icke de tysande veridskropperna hennes själ till sig, och hennes tankar ville nästan spränga dea tunga, jordiska oatlädnaden, för at flyga bort till de höjder, och försmålta i det jushaf, som omsgal den oändligel Och vid hans tbron, hvilken ljuf bilå återfann hon icke der, hura vågade icke kärlekens knopp der utveckla sig i hela sin fullbet, huru oändligt s sjöak hoa icke der i tankarna i sia engels armar, huru försmälte icke hennes känslor, hela hennes väson i en lång, vutsäglis förtjusning! Mea icke allenast kärl nes brösis icke endast jga; en anna känsla genombäfvade ifven hela hennes väsen. Sisom Jåsor ilade det geaom hennes ådror, hennes bröst var beklämdt: ett stilla vemod fattade benne och hon fällde tå Mea det var välsö 2 droppar, som istöljdo en tyngd f nes hjerta, h7av: hon sjelf icke fva. 1 hennes a e et ex uppfylide nu heatan funstads hennes