Aftonbladet – 16 april 1842, sida 1

Han dröjde derföre intet ögonblick att begära renanes haud, sam också genast lofvades honom. Den första menniska Krumm, sedan han lem nat Maria, ärnade göra bekant med sin lycka och församlingens ära, var hans bror och vän Ratzler, den fordne skräddaren, nu församlingens och den uuga grefvinnans kassör och skattmitare. Det lilia, halft förallaa, -smutsiga huset, som han bebodde i den mnästgränsande staden, nade han straxt efter sitt nya embetes emottavande utbytt mot ea boning på Sturmau, dit röken von der Rode kallat honom. Han hade med hustru och barn, med allt sitt pick och pack inflyttat på slottet, sjungande en from facksäg!sepsalm och prisande Herren, som så oförtjent ifverhopat honom med välsignelse. Hade Ratzler någonsin talat sanning, så var det nu, då han sade, att lyckan oförtjent förföljde honom; åtminstone låg icke hans förtjenst i ett stilla och arbe!samt lif, ty sedan flera år var sysslolöshet det, som mest behagade honom, och endast genom ett hyckladt sken af andäcktighet, som han i verldens ögon förstod gifva sig, lyckades det honom att bedraga församlingen och den fromma, förblindade grefvinnan. Detta farisaiska väsen var väl också enda skälet, hvarföre man satte så mycket förtroende till honom och öfverlemnade honom ensam förvaltningen af tvenne kassor, hvaraf åtminstone den ena var ganska betydande. Man måste visseriigen tillstå, att exskräddaren hittills skött sitt ke blott rediigt, utan äfven med en som rättfärdigade det förtroenc italer att fö Vil de allmänna sammanrkomsterna var alltid izler den förste, — i igen icke 2 a o o var någon förtjenst då han bodde på slottet —