Aftonbladet – 15 april 1842, sida 2

mig till mötes, skulle jag förlåta bonom. Men hvartill detta upptåg? Dessa ord, herr baron, äro ingen lek, de äro afgörande för en menniskas lefnadslycka och för en annans olycka.n Hur då? Oskar älskar denna flicka, som väl var komediantska, men, oaktadt sin fattigdom, är oskyldig, from — och jag vågar säga det — god. Hon älskar honom tillbaka, utan att hafva upptäckt det för honom, utan att någonsin hafva försökt fjättra honom. Hon hörde talas om hans beslut, om hans tvist med sin far; hon öfvergaf då teatern; hon skyndade att återställa det heligaste förhållande, att åter förskaffa sonen sin faders kärlek och åt fadern sin ålderdoms tröst. Hon har försakat Oskars kärlek, försakat hela sin lefnads lycka; för detta höga och sorgliga pris ber hon endast om förlåtelse för honomys hon ... Mathilda, känner ni henne då? cJa, det är Rosa Alberti, som ligger för era fötter. XLII. KÄRLEKENS OFFER. Hvem har icke på en höstmorgon sett den strid, som det glada solljuset har att uthärda mot töcknet? Blott sällan förmår dagens gudomliga stjerna besegra de täta dunsterna, för att uppstiga i sin fulla klarhet; vida oftare besegras solens försvagade kraft af de osunda ångorna, och vi se himmelen öfverdragas af ett dystert täckelse, som till och med inverkar sorgligt på vårt sinne. Men denna materiella strid förnyas i ar delig måtto dagligen i menniskornas bufvudy,