Aftonbladet – 15 april 1842, sida 2

Och ännu oftare de öfverilningar, som ett godt, men upprördt, hjerta begått. aJag har den vanan att ingenting göra, som jag icke moget öfvervägt, och öfverilningar ti:lböra merendels un; domen, icke min ålder. Imedlertid nog härom, Min son är ovärdig min kärlek och må nu stöta sitt egensinniga hufvud nt verlden. Han bar ej följt mitt faderliga ad, och nu är mitt öra tillslutet för honom. Men hvartill behöfs här ett försvar? Jag ville i synnerhet af er få veta, hvarföre han finner ey så liflig och outtröttlig försvararinna i er, Matbi:da, som alls ieke känner honom? cÅr den förbannelse, att vara skiljd från sin fader, icke redan förfärlig nog, för att väcka hvarje menniskas medlidande, oeh kan det :es en skönare lycka på jorden, än att försona och stifta fred ? ; Ni bedrar mig icke. Mig känner ni, som ng hoppas, endast från den goda sidan; men :o min son har ni af hvar och en endast hört );got dåligt ...p aDåligt! återtog Mathilda hastigt och 1-ed värma. Nej, berr baron, han må i ett och 3..nat haft orätt mot er, som hans far, men qilig ...n PSe så! Ni har förrådt er, ni känner bonom! ropade baronen häftigt. aJag,, stammade flickan bestört öfver sin ofö-sigtighet. Ja, ingen förställning mer. Ert gåtlika uppörande har länge: väckt min uppmärksamhbet,, Mitt uppförande, herr baron? ---) cAr klanderfritt; derom är intet tvifvel, Ni har gjort mer än er skyldighet, och har derige