Aftonbladet – 15 april 1842, sida 1

I JB— — DODOOOBÄBÄÄUMUMMUM——FE—O— grepp att låter lägga på sin platsirelikerna från Oskars första barndomsår — hon hade tillåtit sig ett litet rof derifrån — for den tankan genom hennes hufvud: om hon icke måhända genom dem skulle kunna på ett mildt och för sonen välgörande sätt beröra fadrens bjerta. Med enthusiasm skyndade bon att utföra denna id, som måste lyckas, ty, så ropade hon uppmuntrande till sig sjelf: bur skulle deras anblick kunna undgå att beveka fadren! Mathilda i hade likväl dervid förgätit en sak; en sällsam, men QKHästan daglig företeelse, att stoftet åf akter, penningar, representation, kläder, böcker och andra veridsliga ting utöfvar på männernes bjertan samma verkan, som en salteller kalk-käila på ett derinvid bygdt fågelbo; både bo och hjerta bli nemligen med tiden deraf inkrusterade och förstenade. Qvinnorna hafva merendels tillförlitliga medel mot dettaförhärdande af vår kröpps ädlaste del; de fukta dera nemligen tid: efter annan med tårar, sorh de genom religion, romaner, olycklig kärlek m: m. pressa ur:sina skönå ögon. Men i sanning! bättre är ett vått -öga och. ett vekt. hjerta, än en kallt beräknad blick och ett marmorbröst. Då baronen om aftonen inträdde i sitt rum och, såsom wanligt, först gick till sina blommor, såg han pi-det bord, hvarpå de: stodo, några klädespersed!ar coch ett porträtt ligga Han böjde sig ned förvånad och igenkände i det sistnämnda: sin andra frus bild. Pet lopp som en leld genom alla hans ådror, ty en ljuf higkomst uppsteg för ett ögonblick i hans själ. Tyst beItraktade -ban den längesedan aflidnas ljuiva anlete. Hvem hade kunnat ditlägga denna bild;