Men derjemte hade en så dyster melankoli bemäktigat sig hennes själ, atthon ofta förblef flere dagar instängd på sitt rum, der hon ej emottog någon annan än Mathias. Här lemnade henne den sistnämnde en dag en brochyr kallad: Yttersta domen, som han bad henne läsa; baronessan gjorde det äfven. Det var redån sent om aftonen då hon slutat detta pietistiska vanvett, hvari talades om Guds bämnd, som icke förlät äfven den minsta synd utan det förskräckligaste straff. Länge satt hon orörlig och likblek på soffan; derefter steg hon upp, kastade på sig en shawl och lemnade, med obetäckt hufvud och hastiga steg, huset. Andra morgonen fann kammarjungfrun hennes dörr öppen och hennes säng orörd, men baronens stjufdotter stod icke att finna. På golfvet låg den omtalta brochyren. Underrättelsen flög som en löpeld genom huset och framträngde ända till baronens öron. Han skyndade dit, men ingen kunde meddela någon upplysning. Som imedlertid baronessans egenheter ofta gått ända till det otroliga, så uttydde man hennes försvinnande äfven såsom följd af något sådant infall och afbidade med tålamod hennes hemkomst. Eftermiddagen kom broder Mathias på vanlig tid och blef så öfverraskad af sin väns försvio nande, som husfolket var det öfver hans försäkringar, att han ingenting visste om anledningen dertill.s Mathias lofvade att göra allt, för att finna rätt på henne, och ville just lemna huset, då flera karlar anlände, åtföljde af en polistjensteman och bärande en bår, på hvilken en kropp syntes ligga, höljd af en hvit duk. Mathias blef stående liksom förstenad och igenkände, då man borttog duken, i det stela, uppsvällda ansigtet, den saknade. Baronessan Liedersdorf hade, förtviflande om Guds nåd, störtat sig i Rhen och drunknat. Mathias försvann och syntes aldrig mer till. (Forts. följer.)