Aftonbladet – 13 april 1842, sida 1

förskansningep, hvarsfrån han var ungefär 50 steg boria, och hvarifrån fienderna kanhända ville afleda hans uppmärksamhet, eller att åtminstone varna besättningen genom ett skott; men som elt återtig hade kunnat tolkas som feghet, beslöt han sig till det sednare; men ännu innan han hunnit lyfta armen, hade Araben lagt sin hand derpå, och fasthöll den lugn, men med nästan öfvermensklig styrka. . ,Skjut icke, unge man, sade han: i mild ton; jag är ensam, och ingea fiendil:g afsigt för mig hit. Jag gick gesom Ailihs trädgård och stärkte min själ genom betraktande af hans verk, och sel passionens sirokko, som förbrännande for deröfver, förvandlade hans vilja i en glad aftons vederqviekande fl:gt.n Det lugn, hvarmed dessa ord uttaltes, den själfulla tonen i fremlingens röst och hans värdiga hollning — allt detta ingaf Oskar förtroende, och balft rodnande öfver sitt förhastande, sade han stilla: Jag vill tro på dina ord; men gå tillbaka hvarifrån du kommit, ty min pligt motsäger min goda vilja för. dig. Å Det små ske. Men innan jag går, bar jag ännu en fråga: trycker något bekymmer dig? Det är min sakn, svargde den tilltalade dystert. Och dina medmenniskors. Den store profeten, hvars namn vare lofvadt, befaller att trösta de lidande. Du synes nedböjd under bekymrets börda, och din smärta uppreste sig som en obändig höst; mena svginga dig upp derpå, tygla den med dina händers kraft, Seherrska din sorg med oryggligt förtroende till Allah, och din själ skall, lik springaren, foga sig efter viljans makt