Aftonbladet – 13 april 1842, sida 1

natten, så följde ett namnlöst svårmod på de ljuf va föreställn ngar, sOmM nyss förut sysselsatt O skar. Hans tillstånd var bonom odrägligt; han hade med tankarnas flygt velat ila öfver de länder och haf, som skiljde honom från Rosa; han förbannade sitt olyeksöde; håna längtade efter krig och dödsfära, och med jen ovilkorlig rörelse efter sina pistoler, blickade han vild omkring sig, som ville-han utmana en verid. Då föll hans öga på en dyster gestalt, som stod orörlig bredvid honom och lugnet betraktade bonem. Å . Oskar bifvade tillbaka, ty han trodde sig i början se en vålnad. Det var en liten, smärt växt man; ett svart skägg omslöt hans temligen hvita ansigte, och långa mustacher upphöjde elden i hans ögon, som blänkte i underbar glans. Dess klädedrägt bestod i en hvit haikh, öfver hvilken en brun burnus af kameihår nedföll. Hela ger stalten hade likväl ett uttryck af höghet och värdigbet, som ingaf den öfverraskade Tysken vördnad. Då Oskar i den orörlige mannen igenkände en Arab, tog han hastigt pistolen ur sitt bälte, och höll dess mynning mot fiendens bröst. Denne förlorade likväl icke sitt lugn; t:gande vinkade han åt den unge krigåren att sänka sitt vapen, och sade i en djup, nästan befallande ton: ,Jag är obeväpnad, och fruktar således ingen väpnad Fransos. Ovilkorligt drifven, hälften af stolthet, hälften af blygsel, -ydde Oskar vinken, utan att likväl bortlägga det spända geväret, emedan han, under sitt korta vistande i kolönien, halft tillräcklig tid att lära känna Arabernes list och falskhet. Hans första tanka var att återbinna till