Aftonbladet – 12 april 1842, sida 1

PIETISTERNE.) ROMAN UR NUTIDENS LIF, AF HERIBERT RAU. XXXIV. ERKEENGELN. Efter den nämnde aftonen hade mycket ändrat sig; i synnerhet hade Krumms uppförande blifvit besynneriigare än förut, stundom verkligt öfverraskande. Han närmade sig den unge måilaren eadast med uttryck af den djupaste vördnad, hvarur till och med ett slags hemlig skygghet frambliekade, och försäkrade Gabriella mer än en giog med fullkomligaste allvar, att den unge manuen icke var hvad han syntes, utan dess jordiska omklädnad dolde säkert ett Guds budskap; han vore i sjelfva verket engeln Gabriel, som för de svaga menniskornas skull fördolde sin ljusgestalt; ban hade redan en gång uppenbarat sig, ty den gloria, som i den ofvannämnda bilden krinsflatit hans kropp, bade ej varit jordisk, emedan blott en innevånare i de gudomliga regionerna kunde, såsom han, vara så helt och bållet !jus, glans och förtjusning. s Gabriela afbörde med stilla rörelse dessa hennes vördade lärares ord, hvilkal bon var van att anse som ovilkorlig sanning, och denna rörelse hade, under de sista dagarna, utbredt sig öfver hela hennes väsen. Hon sökte i bönen vinna upplysning öfver sin belägenhet och lugn för sitt sinne, men ju mer bon, genom fortsatta religionsöfvingar, ansträngde sina nerver, desto mer tilltog hennes inre exaltation, desto osäkrare blef henres tillstånd. I 8e A. B. Nr 62, 65, 64, 65, 67, 68, 69, 70, 79, Y5, 74, 76, 77, 78, 79, 20 och 81.