Aftonbladet – 12 april 1842, sida 1

skett af erls Dessa sista ord åtföljdes af ett högt skratt. Nå, Louise, hvad är det då, som vid denna tanka sätter era skrattmuskler i sådan rörelseta Det vill jag säga er; mig båller Gabriela ailtid i tysthet för litet profan, men er ... Nå hvad är det då hos mig att skratta åt? Mig anser hon, om jag ej bedrar mig, för nåson gudomlig budbärare, och ... Riktigt gissadt, herr Eduard; men hvad för en budbärare? Ja, hur kan jag veta det; tror ni jag bar en fantasi 4 la Krumm? Men å propos om pastorn, säg mig en gång uppriktigt, win söta unge, är inte den karlen verkligt förryckt? Visserligen redan förryckt och, som jag tror, anar: helt och hållet galen.s Har han då alltid varit så? Nej, bevars; i början när ban kom till Sturmau — salig grefven lefde då ännu — var ham en vanlig förvultig menniska, fastän dyster och svårmande. Ofta varvade jag fröken för honom, men hon hörde mig icke, och nu --Nit Nu hafva de exslterade iderna så tagit öfverhanden hos pastorn, att han ofta röjer spår af vanvett, och tyvärr hafva hans meningar ett sådant inflytande på grefvinnan, att jag f.uktar — Gud föriåte mig mina synder — att han äfven förvirrat hennes bjerna.s Ni öfverdrifver, mitt barn; hvad pastorn angår, ger jag er rätt; men Gabriela, n-); bon kar väl låta föra sig på afvigar genom Krumms förvridna ider, men hennes hjerta och förstånd äro ännu friska.r