Aftonbladet – 12 april 1842, sida 1

mm Driven af dessa tvifvelsmål, hoppades Gabriela af ynglingen sjelf erhålla den bästa upplysning, huruvida ban var en invånare af jorden eller af himmelen; från denna billiga fråga afhölls hon likväl af qvinlig blygsamhet och fruktan att göra sig löjlig, och hon sökte förmå Edward till en berättelse om sina bitulls varande öden, hvarigenom hon skulle underrättas om hvad hon önskade veta. Den unge målaren, hvilken sedan någon tid bott på slottet, skuile förberedas på en sådan fråga. En vacker morgon, då Gabriela anträdt sin vanliga promenad till qvarnen, satt Eduard i en af den vidsträckta slottsträdgårdens bersåer. På sitt knä gungade han grefvinaans täcka kammarjungfru, Louise, och båda åto, under skratt och skämt, friska körsbär, som i en vacker korg stodo framför dem på bordet. eTag då, din tokals ropade den unge målaren skrattande och höll en präktig klase öfver hennes hufvud, likväl så, att bon måste böja hufvudet långt tillbaka, för att komma åt körsbären. . Louise bemödade sig förgäfves, ty när hen närmade hand eller mun will körsbären, drog den skalkaktige Yyoglingen dem hastigt tillbaka. Under den lätta strid, som härigenom föranleddes, upplöstes flickans hår och föll som en slöja öfver Eduards anlete, så att han icke mer såg Louises rörelser, utan hon vann spelet och kunde taga bären. Släpp mig nul, ropade hon, sprang upp från målarens knän och sökte, så mycket möjligt var, ordna sitt bår; sty om grefvinnan oförmodadt kom tillbaka och fann mig så förstörd, hvad skulle hon då tänka? Och då sådant dertill